var lika yrvaken och bestoert som om hon vaeckts
ur den soetaste slummer. Hon grep i blindo framfoer sig och fick tag i en
ljusbaerande, dansande silverne faun, vars ljus hon knaeckte. Hon stoertade
upp, snurrade runt och knuffade till nagot; hon sprang ut i saengkammaren
och foernam bakom sig en skraell och ett vekt och sorgset krasande. Men
framfoer henne arbetade klockan gaell och ofoertruten; med utstraeckta
haender rusade hon bort till foenstret och skulle just gripa tingesten, da
pekfingrarna ploetsligt skoeto fram som faellknivsblad och gavo klockan en
gemensam knuff. Den vacklade, den foell, den krossade sitt glas mot
sanden; det glaensande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade
oklanderligt. Fru Olga skrek till och haevde sig ut genom foenstret.
Klockan lag i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring
linden; svalor skuro genom luften och snaertade den med sina vingar;
korna boelade efter mjoelkpigorna; katten satt pa solurets haell och tvadde
sig efter nattens jakt; hunden sag pa; gasflocken betade i parkens graes.
Lat och lurig, tung av soeta dofter drog vinden fran vaestan till oestan
motande framfoer sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var
hoegsommar, det var Saradagen.

Och ett efter ett oeppnades fasadens foenster. Foerst ett i nedersta raden,
det andra fran vaenster, och ut stack ett slaetkammat huvud med bena oever
hjaessan, flaetsnaeckor oever oeronen, med ovalt ansikte, ovala oegon, krum
liten naesa, bagformiga laeppar och mellan laepparna en stor polkagris. Det
var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Daerpa oeppnades foenstret i
andra raden laengst till hoeger, oeppnades med en skraell och ut vaellde tva
starka skuldror, nakna, feta, brunbraenda av solen och som knoppen pa en
soppterrin sa vilade pa den breda kroppen ett alltfoer litet huvud,
bukkindat och trint, roett och omgivet av roeda testar. Oever naesans
koettiga rygg red pa sned en skraltig och vinglig pincene med
morgonimmiga glas och i vaenstra mungipan haengde en helt liten snugga,
syrlig att doema av den bruna sasen pa hakan. Det var Lotten Brenner,
vaerdinnans syssling pa moedernet och kusin till den naest siste aegaren av
Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade langt ut pa gardsplan. Haernaest
oeppnades ett foenster i tredje raden den hoegsta och ett vackert och
sjaelfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastaen mera
foerfinat, aeven mera aldrat och med blekare faerger, oegonlocken ho