beredd att skydda sin
dygd. Och genom oevning har jag natt en avsevaerd faerdighet. Jag skulle
vilja se den, som ens kommer sa langt att han kan knipa mig i laret.
Blott engang har jag verkligen varit naera att fastna. Jag kom en afton
fran Dramaten och skulle ga hem till Valhallavaegen. En herre foeljde mig.
Jag kunde inte se, hur han sag ut, men av vissa tecken att doema var det
en aeldre och nagot sjuklig man. Jag tog saledes saken med ro och han
gjorde sig inte heller nagon bradska. Vi larvade en stund gatan framat,
men ploetsligt stod han framfoer mig i ett gathoern. Han hade rockkragen
uppslagen och hatten nedtryckt, sa att jag endast sag ett par satans
glittrande oegon. Jag gick tvaersoever gatan foer att vika om det hoernet; da
stod han daer ocksa. Jag begrep inte vad han hade tagit foer ett skutt,
den elake gamle herrn. Han tog mig i armen, men jag slet mig loes och
fortsatte i straeckt trav. I naesta gathoern stod han ater framfoer mig med
utstraeckta armar som en fagelskraemma. Da vaende jag och sprang i kort
galopp nedfoer gatan; jag moette en tom bil, den tog jag, stod pa
trappsteget och spejade medan jag gav adressen, kroep in och kom rakt i
famnen pa honom. Da foerstod jag, att fan var loes och gav mig godvilligt.
Han bet mig i nacken, den gamle fulingen. Sa boerjade han tyvaerr viska
kaerlekens heta ord och jag kaende igen honom. Det var Jan-Petter. Jag
presenterade mig kort och kraftigt och han blev gruvligt skamsen. Betty!
sa han, Betty! Du med din uppnaesa och dina smala ben! Var hade jag mina
oegon?

Fru Olga, som lyssnat bakom de bada damernas rygg, fann ingen orsak att
ringa med nycklarna utan gick tyst daerifran. Tante Sara och hennes
gratulanter hade slagit sig ned i lusthuset, som fran sin taemligen hoega
kulle behaerskar parken. Tante Sara satt mellan generalagenten och
praesten; hon bar sin tjocka, lilafaergade sidenklaenning, som tack vare
det gedigna, stela och poesande stoffet, gav henne junoniska former. Pa
hjaessan hade hon foerutom flaetan en moessa med manga lilafaergade band,
vilka haengde aen haer och aen daer beroende pa det gamla huvudets sa
smaningom allt livligare roerelser. Pa hennes knae stod buren med den
sjungande guldfageln. Bakom denna grupp skymtade damerna Theander och
Alexander som i blygsam tillbakadragenhet iakttog, hurusom de bada
maennen hyllade tante Sara.

Naer nu staellets vaerdinna nalkades, reste sig alla gaesterna och gingo
henne till moetes; endast tante Sara