hand boerjade hon titta
tillbaka men i stoersta hemlighet, ty pa den tiden var en dylik tittning
en ganska allvarlig sak. Och om en ung flicka latit en fraemling tilltala
sig, sa hade hon blivit lika utskaemd, som om hon i vara dagar laet foerste
baeste kyssa sig pa oeppet torg; kanske aennu mera. Vi gingo saledes
mycket foersiktigt tillvaega och det droejde raett laenge, innan vi vagade
byta nagra ord oever muren. Men snart fingo vi stort foertroende foer
varandra och jag fattade eld och blev mig icke lik utan vagade gang pa
gang motsaega min mor, som av lutter haepnad blev mig svaret skyldig. Dock
tog hon snart skadan igen och aterfoerde mig till ordningen.

En dag, da mor var ute foer att goera inkoep, kommo Judit och jag oeverens
om att traeffas efter middagen i Pratern. Jag var nu tjugu ar och
affaersman; jag hade flera ganska loenande agenturer och om jag ville ga
ut en afton behoevde jag endast saega till min mor: Den och den oenskar
presentera mig foer den och den; det aer fraga om en affaer. Da svarade
hon: Ga du, men kom hem i tid. Senare aen nio, da gardsporten staengdes,
fick jag inte komma. Av denna frihet begagnade jag mig nu titt och taett
foer att tillsammans med Judit njuta nagra saliga timmar i Pratern eller
annorstaedes. Mina inkomster laemnade jag regelbundet till mor men hade
dock lagt en liten penning at sidan, varmed jag kunde bestrida
omkostnaderna foer vara enkla noejen. Vad som mest roade oss, var att
iakttaga andra maenniskors foerlustelser och hur laettsinnigt de stroedde
pengar omkring sig. Vi bedoemde deras karaktaer och staellning och gissade
och tvistade och gnabbades. Och fastaen dessa utflykter upprepades flera
ganger i veckan i tva ars tid och fastaen vi bada hade roligare aen nagon
annan i hela Wien, tror jag inte att de sammanlagt kostade mig oever fem
gulden. Ja, i sanning, det var de lyckligaste aren i mitt liv! Min mor
anade ingenting; men engang var hon naera att upptaecka var hemlighet. Foer
att underlaetta vara moeten hade vi skaffat oss ett helt system av olika
visslingar, med vilka vi fragade och svarade, bestaemde tid och plats.
Ploetsligt en dag, da jag stod pa garden och visslade, kom min mor
utfarande och fragade i vred ton, vad jag hade foer mig och varfoer jag sa
ofta visslade pa garden. Antagligen trodde hon, att jag hade nagon
foerbindelse med rabbinens pigor; sa hoegt upp som till hans dotter gingo
saekerligen hennes misstankar ej. Helt foerskraeckt svarade jag: Kaera