r och
annorstaedes i manligt saellskap. I tukt och aera, det foersaekrar jag, men
ni vet ju baest, hur folk pratar. Och daerfoer har jag sa bratt att fa
henne gift.

Det roade rabbi Schamil och han froejdade sig at att fa skaemta en smula
med min kaera mor. Alltsa sa han henne ungefaer detsamma, som Judit laert
honom, och tillade:

Aer ni nu noejd, fru Schoenthal?

Ja, svarade min mor, nu aer jag noejd och det kaenns som om en sten
vaeltrats fran mitt broest.

Hon tog avsked pa det hoevligaste saett och lovade att snart lata hoera av
sig. Men jag laet min fagel sjunga pa sin sida och Judit laet sin fagel
sjunga pa sin sida och om kvaellen moettes vi i Pratern och togo avsked,
ty jag skulle goera en affaersresa och vara borta i sex veckor. Bada voro
vi vissa pa var sak och prisade var list och en lyckligare kvaell har jag
aldrig upplevat.

Till min mor sa jag:

Matte nu saken ha kommit sa langt, naer jag atervaender, att jag snart kan
fira broellop. Jag kaenner att jag boerjar bli giftaslysten.

Var du lugn, sa min mor. Och lat mig hallas!

Mycket riktigt! Da jag atervaende fran min resa, sag jag genast att vart
enkla hem foervandlats och pyntats foer att mottaga ett brudpar. Jag slog
armarna kring min mors hals, kysste henne haeftigt och bad henne, att hon
genast matte ledsaga mig till rabbi Schamil.

Hon svarade:

Till rabbi Schamil kan jag inte foera dig, ty bade han och hans otuktiga
dotter ha laemnat staden, foeljda av skam och smaelek. Men med Nathan
Speibach aer allting klart och uppgjort.

Jag blev sa haepen att jag i foerstone ej foerstod min olyckas vidd. Min
mor beraettade helt lugnt foer mig, att hon skrivit ett brev till rabbi
Schamil och skarpt klandrat bade honom och hans dotter. Vidare hade hon
gatt omkring till grannarna och beraettat, vad fadern bekaent om sin
dotters otuktiga vandel. Och rabbi Schamil hade tydligen funnit det
angenaemast att atminstone foer nagon tid laemna staden.

Aentligen fick jag klart foer mig, vad som haent. Jag var naera att kvaevas
av foertvivlan och i en vanvettig stroem av ord och foerebraelser bekaende
jag foer min mor hela sanningen. Hon blev till en boerjan ganska
foerbluffad och nedslagen. Men hon sa:

Mitt ord till Nathan Speibach kan jag inte rygga. Inte heller kan jag
taga tillbaka vad jag sagt om Judit. Och inte kan jag se, att hennes
vandel varit baettre, daerfoer att hon drivit omkring med dig din odaga.
Tvaertom! Jag trodde aenda att det var med n