oeka en sjuksyster, som jag
underraettade om hans boen. Hon sag helt bestoert pa mig och svarade:

Hans mor har visserligen varit haer men for redan foer en vecka sedan. Det
maste rada ett hemskt och besynnerligt foerhallande dem emellan, ty da
han fick veta, att hon var haer, blev han ursinnig och foerbjoed oss att
slaeppa in henne. Och hon visade icke nagon stor lust att traeffa honom
utan avlaegsnade sig.

Jag atervaende till den olycklige ynglingen, som nu var fullkomligt lugn
och latsades om intet. Vi togo avsked.

Vad mig betraeffar, sa visade han sig sannspadd. Jag blev praest och gifte
mig tre ganger med barnrika aenkor. Nu aterstar endast gravstenen med de
inristade dygderna, slutet pa en obetydlig men hederlig levnad. Om min
ungdomsvaen visste jag i manga ar blott det, att han foer egen raekning
varit mindre sannspadd och alltjaemt levde. Taenkte jag nagon gang pa
honom, vad vael saellan skedde, betraktade jag honom som den olyckligaste
maenniska pa jorden. Ty jag har alltid haft en klockarkaerlek till barn
och synnerligast till mina egna. Fast de orsakat mig manga umbaeranden,
har jag haft min froejd i att se dem beta och vaexa som killingar. Naer den
sjunde kom till upphoerde jag att roeka och det klara bondvattnet kom pa
mitt bord; vid den tionde avstod jag fran att se gaester i mitt hus;
tolvan tog ifran mig boecker och tidskrifter; efter fjorton har jag inte
skaffat mig nya klaeder; sexton vande mig av med snuset och foerbjoed mig
att giva allmosor, vilket faller sig svart foer en praest att underlata.
Naer den sjuttonde och sista kommit till vaerlden, besloet jag att icke
vidare besoeka min kaera hustru. Det var det allra vaersta men
oundgaengligt, om jag inte ville avsta fran att aeta. Sa skoet da
sjaelvbevarelsedriften en regel foer den porten.

Men den olycklige ynglingen atersag jag foer ett tjugutal ar sedan, da
jag var pa praestmoete i en stad, som jag inte vill namngiva. Daer hade
nyligen invigts en makaloest grann krog, som skulle vara foergylld fran
ovan till nedan, och det tyckte jag var underbart. Sa att jag sa till
mig sjaelv: Nu har du predikat sa manga ganger mot de rikas foerdaervliga
lyx, att du ock boer se den. Foer resten ska du ha nagonting att beraetta
foer barnen, naer du kommer hem. Alltsa steg jag dristeliga in, satte mig
i ett hoern av salen och bestaellde en kopp kaffe. Krogen var verkligen
syndigt grann och vacker, men min uppmaerksamhet faestes dock mest vid det
lysande foel