ergal i en silverne liten bur, foerde han med sig till
kusin Sara, ehuru visserligen ej som gava. Sa dum var han inte. Men hon
skulle fa lyssna till dess sang och de oevriga aerade maenniskorna skulle
fa lyssna och generalagenten skulle saledes vaesentligt bidraga till att
hoeja staemningen utan att egentligen sjaelv goera nagon foerlust. Han var
viss om att vara vaelkommen och saeker pa sin framgang, och foer resten var
han inte sa dum, att han taenkte lata nagon maenniska foerdaerva hans goda
humoer. Han sloet sig till de vaentande tre damerna, underhoell dem pa baesta
saett och laettade lite pa pappaskens lock sa att de en i saender fingo
kasta en blick pa den underbara fageln.

Till dessa fyra kom nu en femte, en viss froeken Alexander, som alltid
gick till fots, daerfoer att det var nyttigare foer henne. Hon bar pa en
stor tarta och var starkt upphettad efter den halvmillanga vaegen. Om
denna froeken vet man egentligen endast att hon aegde en stor vaenkrets.
Foer cirka tjugu ar sedan hade hon traeffat tante Sara pa en
jaernvaegsstation och hjaelpt henne att baera en kappsaeck oever sparet, mitt
framfoer nosen pa ett visserligen stillastaende men ilsket frustande
lokomotiv. Denna aeventyrliga haendelse hade de bada damerna aldrig kunnat
gloemma, och da de traeffades endast engang om aret, naemligen just pa
Saradagen, blev den aldrig tillfyllest dryftad och aegde aennu efter
tjugu ars foerlopp en ofoersvagad staemning av spaenning, dristighet och
fasa.

Sedan hennes vaenner salunda samlats och vaentat en stund vid trappans
fot, traedde tante Sara ut, taemligen hastigt och sanningen att saega
utknuffad. Ludwig, som kaende den gamla damens otroliga blyghet och som
funnit henne aengsligt lyssnande vid doerren, hade gjort processen kort,
och i det han sa: Det hjaelps inte! Fan sjaelv aer hoevlig pa sin
namnsdag!--oeppnade han doerren och makade ut den gamla. Tante Sara neg,
stum och hoegtidlig, at hoeger och vaenster, varpa hon pekade nedat parken.
Den lilla gruppen, foeljd av tante Sara, satte sig i roerelse.
Gratulanterna behoello tillsvidare sina gavor, vael vetande att tante Sara
foerst efter ett foersiktigt men ihaerdigt trug skulle taga emot dem.
Dessutom smittades de av hennes dystra hoegtidlighet till den grad att de
inte vagade ga i bredd oever den krattade grusplanen, utan smoego sig fram
i varandras spar med den lille generalagenten i taeten.

Knappt hade de vaent ryggen till, foerraen Ludwig och Brita Djurli