ser, knappt skilja
mellan de olika kullarna och vad de yngre telningarna betraeffade icke
ens emellan de olika individerna utan kallade allt mankoen Lasse och allt
kvinnkoen Lisa. Roerande deras antal saknas exakta uppgifter. Ludwig hade
vid olika tillfaellen raeknat dem och foer varje gang kommit till olika
resultat, varierande mellan sjutton stycken och en fem sex dussin--den
senare uppgiften en pataglig oeverdrift. Han sa emellertid till Brita
Djurling:

Lat oss varna Olle. Kanske kan nagonting raeddas.

* * * * *

Fru Janselius hade andra bekymmer. Klockan var elva och kammarjungfrun,
som utsaents i ett kortvarigt aerende klockan 6,43, hade aennu ej latit
hoera av sig. Det var i och foer sig besynnerligt och det besynnerliga
understroeks genom foervaltarens egendomliga upptraedande. Han var tydligen
bekymrad och lika tydligt var, att han foersoekte bagatellisera saken. Han
foerklarade, att flickan antagligen begivit sig till Spilleboda.
Tillfragad, vad han hade foer orsak att tro det, svarade han hoegst
svaevande. Nagon hade sett henne pa vaeg ditat, men han kunde icke uppgiva
sin sagesman. Det var olikt Casimir Brut. Foer resten--om flickan
verkligen begivit sig till Spilleboda, sa var det trakigt och allvarligt
nog.

Spilleboda var ett torp under Larsbo men sedan lang tid tillbaka befriat
fran alla skyldigheter mot huvudgarden. Torparen, en sjuttioarig gubbe,
atnjoet dessutom ett jaemfoerelsevis stort underhall fran Larsbo i pengar
och produkter. Orsaken till dessa foermaner var den, att gubben pa sin
tid hoert till missionsskolans och boeneladans foernaemsta apostlar. Just
hans vaeltalighet hade omvaent Jan-Petter, visserligen endast foer nagra fa
ar. Godsherrn oevergick till en tamare och vaerldsligare religiositet,
hans undersatar foeljde honom sa smaningom; den lilla sekten smalt raskt
samman och raeknade till slut blott spillebodaren, hans hustru och
ytterligare fyra eller fem aldringar samt en pojke, som var en smula
sinnessvag. Den lilla surdegen fanns daer emellertid, och vid flera
tillfaellen hade den helt ploetsligt genomsyrat hela foersamlingen. Da
gingo gubbar och gummor, ynglingar och flickor, maen och kvinnor en efter
en den smala stigen oever myren till Spilleboda. Haer laegrade de sig kring
torpet och vaentade talmodigt, att predikanten skulle uttraeda. Ibland
stack hans gumma ut huvudet och ropade:

Gan er vaeg, faen och svin, hedna avfoeda, Larsbodjaevulens und