hoeva
omnaemna tilldragelsen foer mina systrar. Vi levde som sagt en tid i lugn
och lycka. Visserligen iakttogo vi, att var manliga kundkrets avsevaert
oekades, men vi togo det med ro; och inte ens da en viss ung man boerjade
bli en allt flitigare gaest i var butik, anade vi orad, ty vi kaende hans
mor som en aktningsvaerd kvinna och han gjorde bade stora och dyrbara
inkoep. Var godtrogenhet skulle emellertid haemna sig. En dag, da jag
ofoerhappandes traedde ut i butiken, daer Lisbeth foer nagra oegonblick
laemnats ensam, fann jag henne rentut sagt i den unge mannens armar. Han
tog genast till flykten och jag tillkallade mina systrar. Jag behoever
icke omtala var bestoertning men vael den unga flickans, ty hon var
verkligen och trots allt oskyldig. Hon sa: Vad skulle jag goera? Han
talade sa vaenligt till mig och slog armarna omkring mig, men han kysste
mig inte och tog mig ej heller under hakan.--Inser du icke, fragade vi,
att du sluten i en mans famn redan aer sa gott som foerlorad? Da brast hon
i bitter grat och bad att fa resa hem. Ty, sa hon, daerhemma kan sadant
ske utan omak, men jag inser, att det haer i stan aer nagonting rysligt. I
trots av var upproerda sinnesstaemning behaerskade vi oss och soekte lugna
den foertvivlade flickan. Och vi sa: Om den unge mannen nagonsin mer
tilltalar dig, far du icke svara foersavitt han inte fragar dig om priset
pa en vara eller eljest nagot, som angar affaeren. Hon lovade och vi
soekte ater invagga oss i lugn.

Vad haende? Knappt en vecka senare, da jag granskade Lisbeths byralador,
fann jag nagra papper, som visade sig vara sannskyldiga kaerleksbrev,
fyllda med de mest haensynsloesa och gloedande uttryck och delvis skrivna
pa vers. Med dessa papper i min hand skyndade jag ut i butiken, daer
savael Lisbeth som mina systrar uppehoello sig. Flickan visade icke det
ringaste tecken till bestoertning utan omtalade helt lugnt, att den unge
mannen skrivit breven. Hon medgav aeven, att hon besvarat dem. Och hur
har du besvarat dem? fragade jag. Hon sa: Sa gott jag kunde, kaera tante;
och jag foersoekte ocksa skriva vers, men det gick inte.

Jag inskraenkte mig till att saega: Du har nu ater varit naera att kasta
bort ditt liv och din lycka.

Men nu boerjade jag ana att en verklig och stor olycka hotade oss. Och
sedan jag tagit mina systrar i enrum, sa jag till den yngsta: Ditt
upplysningssystem har burit daliga frukter. Jag tror, att du endera
upplyst henne om foer mycket eller ock