i foertroende
meddelade man oss orsaken, foermenande att exemplet borde avskraecka. En
vanskoett sjukdom, som lasten adragit honom, hade tagit en sa elak
vaendning, att han mast foeras till lasarettet foer att underga en
operation, som skulle raedda livet pa koenets bekostnad. Jag tror, att de
bland oss, som deltagit i hans utsvaevningar, sovo taemligen illa den
natten och under de foeljande dagarna kaende sig ynkligare aen om de haft
sju doedliga sjukdomar i kroppen. Matte icke skraecken ha slaeppt dem foer
tidigt!

Jag foer min del beklagade djupt hans oede och prisade min egen
standaktighet. Men examen stod foer doerren och jag hade icke nagon tid
oever foer den olycklige ynglingen. Foerst da jag med stor heder bestatt
mitt prov, erinrade jag mig honom ater. Jag erfor, att han alltjaemt
vistades pa lasarettet som konvalescent. Jag gjorde honom ett besoek.

Han lag klaedd pa saengen, avmagrad och om moejligt blekare aen foerr men
eljest sig taemligen lik. Mina tafatta och mahaenda nagot klumpiga foersoek
att troesta avfaerdade han med smutsiga skaemt. Foerst da jag uppmanade
honom att baera sitt oede med talamod och aegna sitt liv at nagon stor och
god gaerning, som kunde ersaetta foerlusten av kaerlekslycka och familjeliv,
tog han saken allvarligare och yttrade:

Tror du, att jag taenker oeverleva det haer? Da kaenner du mig inte.

Daerefter utgoet han sig i haedelser och smaedelser mot livet och den
Hoegste, smutskastade allt och laemnade intet rent. Foer att avbryta dessa
styggelser fragade jag, hur hans mor tagit hans olycka. Han svarade helt
vardsloest, att hon i varje fall borde ha varit foerberedd, eftersom han
aldrig stuckit under stol med sitt leverne utan, tillfragad daerom,
snarare oeverdrivit aen mildrat. Jag fann ingenting vidare att saega den
unge cynikern utan tog ett taemligen hastigt och kyligt farvael. Jag
raeckte honom handen.

Han tog den. Men ploetsligt satte han sig upp till haelften, drog mig till
haelften ned, slog armarna kring min hals. Och han brast i en grat--och
Gud skone mig att hoera den engang till. Han lag i famnen pa mig,
hjaelploes och oemklig som en liten barnunge, och jag visste inte, vad jag
skulle goera. Till sist gick graten ned i snyftningar och snyftningarna
oevergingo till ett lagt rabblande mummel, vilket jag slutligen uttydde
som:

Mamma, mamma, mamma--

Da taenkte jag: Den foerstockade har veknat; han vill tala vid sin mor.
Jag gjorde mig loes och skyndade att upps