an,
sitta i ring och saega varandra barnsliga artigheter eller elakheter,
giva varandra smeknamn och oeknamn. De goera lustiga och oartiga miner,
fnittra at ingenting, raka ibland i grael och grata da bittert. Man
saeger, att de blivit barn pa nytt; ack sa vael aer det inte. Men de oenska,
att de vore barn och att nagon mycket, mycket gammal och stor och
mildhaent och foerstandig komme och toge hand om dem. Ty de kaenna sig
troetta och griniga.
Damerna Theander medfoerde gavor; den ena en luktvattenflaska den andra
ett par silkevantar, den tredje ett kras. De voro inte rika, men de
funno vaenskapen skoen och ville gaerna kosta pa den nagot. Landan var den
finaste hyrlandan i stan, kusken hade livre, hoeg hatt med kokard, gula
handskar och en skaer ros i knapphalet. Roeda och gula och bla
pappersblommor sutto instuckna i haestarnas manar, i munderingen och haer
och var i vagnen. Det hela var festligt. Da flickorna Willman blevo
damerna Theander varse, kaende de sig ploetsligt modfaellda och foerstaemda;
de smoego sig ut i parken och goemde sig. Men damerna Theander stego ur
vagnen, staellde upp sig i en linje samt marscherade med taktfasta steg
fram mot trappan i det de raeknade: ett tu, ett tu. Det var inte deras
vanliga saett att upptraeda, men de hade kommit oeverens om att sla sig
loesa, ha roligt och roa. Och de kunde inte taenka sig annat aen att
gardens folk mangrant sag pa, hoell sig i sidorna foer skratt och viskade
till varandra: Titta pa gummorna Theander! Sa kavata! Det aer aenda roliga
gummor!
Men ingen sag dem och ingen tog emot dem; och framkomna till trappan
blevo de ploetsligt generade och tyckte, att de burit sig dumt at.
Mittibland dem doek da upp, som fallen fran skyarna eller stigen ur
jorden, en liten gammal herre med langt vitt bockskaegg och stora,
svaermiskt lysande svarta oegon. Pa huvudet bar han en gra cylinder och
den spensliga lilla kroppen var hoeljd i en alltfoer vid svart redingote,
som raeckte naestan aenda ned till foetterna. Det var generalagenten herr
Moritz Schoenthal, en slaekting, och en man, som lanade ut pengar mot
oskaelig raenta. Eftersom han var ockrare ansags han aega en stor
foermoegenhet; men i sjaelva verket skulle han ej kunnat leva pa sitt
kapital, om han tagit en skaelig raenta. Han levde sparsamt men hade en
dyrbar passion: mekaniska leksaker, enkannerligen speldosor och i all
synnerhet konstgjorda sjungande faglar. Den dyrbaraste i hela samlingen,
en gyllene naekt
|