och jag kunde icke styra min aengslan utan smoeg mig fram till
koepmannens hus. Han blev mig varse och oeppnade foenstret pa glaent, sa att
jag kunde hoera, vad som sades. Och sannerligen prisade inte min goda mor
alla mina egenskaper i sadana ordalag, att mina oegon fylldes med tarar
och jag skaemdes. Men naer maeklaren till sist foereslog rabbi Schamils
dotter, svarade hon alldeles som han sjaelv hade svarat:

Vem aer jag och vem aer min son? Det vore en skymf mot rabbi Schamil!

Lat det bli min sak, sa maeklaren. Min mor satt laenge i sina funderingar;
slutligen sa hon:

Eller skulle det vara nagot fel med flickan? Kanske att den gamle
snaljapen inte taenker ge henne nagon hemgift?

Tvaertom, svarade maeklaren och klippte med oegonen at mig, tvaertom tror
jag att hon far en stor hemgift och riklig utstyrsel, eftersom hon aer
enda dottern. Inte heller kaenner jag till nagot annat fel om inte det,
att hon har en helt liten varta pa oeverlaeppen.

Strunt i vartan, muttrade min mor, jag oenskar att hon hade hela huden
full, sa hade vi stoerre utsikter.

Da foerstod jag, att vi vunnit var sak och jag lopp hem och hoppade upp
pa muren och beraettade alltsammans foer Judit. Men naer mor atervaende,
satt jag i min kammare och sag maekta bekymrad ut. Hon sa ingenting, men
aeven hon sag bekymrad eller atminstone fundersam ut. Baest som vi sutto
vid middagsbordet, kom maeklaren till oss och ropade:

Glaed er, kaera fru, och du unge vaen! Jag har redan talat med rabbi
Schamil och han tog vaenligt emot mitt foerslag. I kvaell skall han goera
er ett besoek.

Min mor sprang upp och sloet mig i sin famn.

Vad saeger du nu om din mor? fragade hon med oemhet och stolthet. Taenk om
jag skaffar dig rabbi Schamils dotter!

Jag var naera att kvaevas av froejd, men jag behaerskade mig och svarade:
Jag har sett henne nagon gang i foerbifarten och hon foerefaller mig att
vara ganska taeck. Men har hon inte en varta pa oeverlaeppen?

Da fick jag en oerfil foer min ofoernoejsamhets skull och mor for omkring
foer att pynta vara fattiga rum efter baesta foermaga och goera dem vaerdiga
det fina besoeket. Men ju laengre det led, desto mera stillsam och
eftertaenksam blev hon, och naer rabbi Schamil slutligen kom, tog hon
visserligen emot honom pa det hoevligaste saett fast utan att krusa
alltfoer mycket. Och jag satt i min kammare och lyssnade. Rabbi Schamil
gick rakt pa sak men foerteg, vad han visste om var kaerlek. Sedan de
avhandla