skall kanske icke tro det, men
detta troestade mig nagot, ty det visade att den stackars flickan i grund
och botten hade en aedel karaktaer och att skulden mindre var hennes aen
var, i det vi flyttat henne fran de oskyldiga nejder, daer hon uppvaext.
Och det aer skoent att spara nagot gott i varje maenskligt broest. Men att
just vart hem, som vi straevat att halla rent och obesmittat och som
fylldes av minnet av var kaere och straenge far, att just det skulle utoeva
ett sa olyckligt inflytande, det har smaertat oss mer aen nagon av er
foerstar.

Nu besloeto vi, att flickan skulle atervaenda till de sina; men hon bad sa
bevekande, att hon matte fa stanna till tjaenstearets slut, da det annars
skulle heta, att hon blivit bortkoerd. Vi gavo vika; och under den tid,
som aterstod, visade hon oss sa mycken sann oemhet och enfaldig
tillgivenhet, att vara oegon ofta tarades. Men det bittraste skulle ej
bliva oss besparat. Frampa hoesten gjorde hon oss ett meddelande. Hon sa,
att hennes belaegenhet var sadan, att hon icke kunde atervaenda hem foerraen
en viss tid foerflutit. Jag skulle krossa mina foeraeldrars hjaerta, sa det
stackars barnet, och jag kan inte av dem vaenta samma oeverseende som av
er, vilka sa att saega sett mitt gradvisa fall.

Jag tror naestan att vi anat olyckan; den fann oss i varje fall
stalsatta. Vi lagade sa att den olyckliga fick baesta moejliga vard, och
da den foerfaerliga vaentetiden var oever, anfoertrodde vi barnet at en god
fostermor.

Men aennu en smaertsam oeverraskning var oss foerbehallen. Da vi skildes
fran Lisbeth bad hon oss under strida tarar om tillgift. Och hon sa: Jag
har allt att foerebra mig; men ni maste dock betaenka att jag i min ungdom
och dumhet litade pa era foereskrifter. Och jag kan svaera pa, att den
man, som blev mitt olycksoede, aldrig kysst eller omfamnat mig och aldrig
ha vi heller resonerat om annat aen affaeren.

Denna oavsiktliga foerebraelse mot oss sarade mig en smula sa att jag sa:
Du kan dock icke neka till, att bade jag och haendelserna varnat dig just
foer den unge mannen.

Da spaerrade hon upp sina stora, vackra oegon och svarade:

Vad den unge mannen betraeffar, sa har han alls ingen del i min olycka.
Det var en annan och nagon, som ni inte varnat mig foer och dessutom en
gammal man och foer resten ingen annan aen er granne, generalagenten!

* * * * *

Det sista ordet framslungade aeldsta damen Theander med en viss hatfull