varit foertrogen med den saliga professorskans
flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmoer av tvenne
generationer anfoertrott at tante Sara allt, som kan komma ett hjaerta att
brista av froejd eller smaerta, och lite daertill. Icke foerty var hon tunn
och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat,
skrynklat och sprucket till olaeslighet redan innan det praentats. Naesan
hoejde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogsproet stagat av
kraftiga rynkor, som loepte tvaersoever kinderna och hade sitt faeste vid
oeronens bas; men oeronen sjaelva haengde som slaka segel. Oegonen taecktes
av svaellande svartbla kuddar, fyllda av gammal, moerknad grat, kunde
tyckas. Ansiktet var stelt som trae men med roerliga, laederaktiga laeppar,
som aen soegos in, aen blastes ut, aen drogs isaer och blottade en jaemn och
blaendande tandrad i oevre kaeken, tre gulnade betar i undre. Det var tante
Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, oemhet, foersynthet kan ingen vaerdigt
beskriva. Och naer nu den gamla, blaendad av solen och oveten om alla de
andra, straeckte sig ut foer att skaka en meterlang flaeta, hopsnodd av
under ett halvsekel avkammat har, svart, granat och vitt, samt rullade
den till en praktfull korg och ett behoevligt skydd foer hjaessan, ropade
alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke pa en gang och taktfast utan
ropen hoejdes aen haer och aen daer och kilade kors och tvaers oever fasaden.
Det laet som da skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman
foerlorade ej sin hallning, blygsam och vaerdig, utan neg till tack foer
varje nytt hurra och faeste under tiden sin flaeta.

Aentligen tystnade klockan i gruset.

Och aentligen oeppnades det attonde foenstret, belaeget rakt ovan fru Olgas.
Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag
och sleifer, haevde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, sa att det
rufsiga haret daskade ned i pannan. Foensterkarmen traeffade honom hart i
magen. Herregud, taenkte han, det maste bli en aendring! Han satte knogen
med kraft i oegonvran och borrade langsamt ut soemnen; han gaespade stort
men ljudloest, betaenkte sig, gaespade aen en gang och nu med ett illvral.
Han tuktade sin mun med ett hart slag. Vad jag aer ra! taenkte han. Det
maste bli en aendring! En roest ropade:

Ludwig! Gratulera tante Sara! Det aer hennes namnsdag.

Han spaerrade upp oegonen, och i det han tog ett stadigt tag om
foensterstolpen, hoppade han upp pa karmen oc