anta
i vart hem; det har naestan foerefallit oss som en otrohet mot fars minne.
Men lat vara, att vi daervidlag kanske gatt foer langt i pietet, sa kan
man atminstone ej foertaenka att vi velat foerskona vart hem fran besoek av
ett visst slag--besoek, som naturligtvis ej gaellt oss.
Det har gjort, att vi synnerligen noga betaenkt oss varje gang vi tagit
en flicka i var tjaenst. Ty sannerligen kan inte en sadan, om hon aer av
raetta sorten, foerpesta och vanhelga ett helt hus. Trots vara
efterforskningar och undersoekningar ha vi inte undgatt en hel del
trakigheter av den arten; och jag kan naestan saega, att dessa flickor
varit vart livs kors. Varfoer skall i flickornas noejen alltid inga en
manlig individ? Sa aer det, saeger man, och sa maste det vara. Men det aer
ett misstag. Ty se nu pa oss tre! Om jag undantar var kaera far, som vi
aldrig ska upphoera att sakna och begrata, sa ha vi sannerligen aldrig
laengtat efter manligt umgaenge. Och fast vi uppfostrats sa att vi kunna
umgas med vem som helst, och fast vi lika glatt betjaena en manlig som en
kvinnlig kund--ja till och med hellre, ty de aero mera rejaela och pruta
mindre--sa ha vi alltid trivts baest bland vara vaeninnor. Daerfoer ska man
inte komma till oss och saega, att den rena, sanna dygden strider mot det
naturliga och normala. Vi ha var erfarenhet och vi veta, vad vi tala om.
Nu haende det sig en sommar, att jag och min yngsta syster besoekte en
kvinnlig anfoervant som aer gift med en enkel lantman i Smaland. Traktens
skoenhet foertjuste oss och aennu mer befolkningens sedesamma och
straevsamma liv. Daer blandade sig icke de bada koenen i mer eller mindre
tvetydiga danser och andra noejen, utan naer de icke foerenades i boen, gick
den kvinnliga ungdomen foer sig och den manliga foer sig. Glaedjen var icke
mindre foer det, men det var en glaedje i kyskhet. Och om ocksa aektenskap
ingingos och barn foeddes, daer som annorstaedes, skedde det dock aldrig
utan foeraeldrars och malsmaens samtycke--atminstone foersavitt jag vet.
Denna rena atmosfaer verkade uppiggande pa oss och min yngsta syster fick
en ide. Var anfoervant hade manga barn, hon hade anfoertrott oss, att
stugan boerjade bliva dem foer trang, aeldsta flickan, som hette Lisbeth,
maste soeka sig en plats. Var det icke en vink fran ovan? Vi gingo laenge
i smyg och granskade flickebarnet; en vaenare, frommare och renligare
flicka kunde man inte se. Vi fattade ett raskt beslut och togo den
oeverlyckli
|