och skrattade ut oss. Och vi
vilja innerligen hoppas, att det aer at denna obetydliga sak, han
skrattar och inte at nagonting annat. Det vore foer hjaertloest!

Det vore det! bekraeftade aeldsta och naest aeldsta damen Theander, men
generalagenten sa:

Hjaertloest eller ej, sa aer det just at det daer andra jag skrattar. En
historia, som jag brukar kalla historien om upplysningens frukter. Och
aer det sa, att damerna Theander inte vill beraetta den, sa kan jag goera
det sjaelv.

Med ett gemensamt skri floego de tre damerna upp fran sina stolar men
satte sig ater; och daer sutto de ehuru ingalunda malloesa, som de
befarat, utan tvaertom pratande varandra i mun, sa att ingen foerstod ett
ord. Slutligen fick den yngsta ater oevertaget och yttrade:

Hellre aen att herr generalagenten skall skildra den sorgligaste
haendelsen i vart liv, vill min aeldsta syster goera det. Och om det ocksa
laender till var skam, sa tror jag inte, att nagon ska ha hjaerta att
skratta at oss mer aen en enda och just den, som hellre borde grata. Men
foerst och fraemst maste vi be den unga damen avlaegsna sig, ty det aer
ingenting foer hennes oeron.

Om damerna syfta pa sjuttonariga Brita Djurling, infoell nu Ludwig, sa
ber jag dem foerr oroa sig foer mig. Hon beraettar historien om de bada
tvillingarna, som aelskade samma flicka, mycket baettre aen jag, i varje
fall med mera saft och klaem. Tro ni mig inte, sa ska jag gaerna draga upp
henne och saetta henne i gang, men ni far sjaelva svara foer foeljderna.

Det staemmer! sa Brita. Aeldsta damen Theander bemannade sig och satte sig
tillraetta, med blicken fast riktad mot generalagenten. Och hon tog icke
laengre nagon haensyn utan beraettade historien om

UPPLYSNINGENS FRUKTER.

Vi tre systrar ha alltid levat ett lugnt och gott liv och ingen kunde
vael ana att det skulle haenda oss, som haende oss. Var lilla affaer ha vi
aervt efter var far; vi ha skoett den sa gott vi foerstatt och den har
givit oss var baergning. Andra aega rikedomar och manga vaenner och noejen
och stora intressen av skilda slag; men vi ha vart hem, daer allting
paminner oss om vara foeraeldrar och synnerligast om var kaere far, som var
en straeng och allvarlig, gudfruktig och raettsinnad man. Vi aelskade honom
mycket hoegt och vi ha alltid ansett det vara var plikt och uppgift i
livet att halla hans hem prydligt och rent och liksom helgat at hans
minne. Vi ha just aldrig tyckt om att taga emot vara fa manliga bek