ng
smoego sig ut, satte sig pa trappan, omfamnade sina knaen och
fnissade--ungdomens ofrankomliga grin bakom alderdomens rygg. Men uppfoer
allen kom en loevad skrinda, festlig och fylld av barn, flickor och
ynglingar. Koersvennen, en slaetrakad, grovskuren man, satt mjukt och
bekvaemt i en hoevolm. Vid avvaegen till stallbacken hoell han inne och
yttrade:

Stig av kaera barn och se er omkring. Det aer en praektig och vaelskoett
gard och ni kan alltid laera er nagot.

Genast sprutto alla barnen till som fiskar, da man kastar en sten i
vassen, och de kullrade och de tullrade oever skrindans kanter. Nagra
kommo pa foetterna, andra pa haenderna, andra pa huvut eller baken. Men i
ett nu voro de alla pa benen och kilade tysta och snabba i skilda
riktningar och spridde sig oever garden. Aen stroeko de genom hallonhaecken,
aen fastnade de i krusbaersbuskarna, aen klaengde de i koersbaerstraeden, aen
kastade de sig oever de soeta aerterna, aen smeto de in i mejeriet och
klunkade ur mjoelkfaten, aen dristade de sig langt in i koeket. Mannen med
det slaetrakade ansiktet log milt och foernoejt.

Nu betar min hjord, sa han. Men Ludwig sa till Brita:

Haer sitta vi och skratta, som om ingen olycka haent. Men naer jag ser, vad
jag ser och hoer, vad jag hoer, sa anar det mig, att praestens ha kommit.

Och praesten och hans aeldste son, som redan var en lang raekel och jur.
stud., spaende haestarna fran skrindan, ledde dem till stallet och foersag
dem rikligt med Larsbo praektiga havre. Daerpa slog sonen bosset av
faderns rock, kammade hans har med fingrarna, jaemkade pa hans krage,
knaeppte en knapp i hans sprund, putsade hans naglar och granskade honom
slutligen med beraettigad stolthet.

Vet du vad? sa han. Naer du aer ren och hel, sa behoever man sannerligen
inte skaemmas foer dig. Kom sa ga vi upp till gumman.

Praesten log aennu mera foernoejd, lade finger pa mun och viskade:

Ingen bradska, min gosse. Lat hjorden beta. Tids nog blir den upptaeckt.

Han skrockade belatet och gladde sig at de manga munnarna och magarna,
som nu voro i rask verksamhet. Men att han hade sa manga barn i sitt hus
berodde icke pa nagot klandervaert laettsinne utan helt enkelt daerpa, att
han rakat gifta sig tre ganger och varje gang med en barnrik aenka. Av
hela kullen voro endast sju eller atta helsyskon, aterstoden halvsyskon
och sammanbragta barn. Han gjorde alls ingen mannaman mellan egna barn
och styvbarn och kunde, enligt Ludwigs iakttagel