att taenka pa, att om hennes arbeten
engang skulle utges i en samlad upplaga, borde foerfattarinnans portraett
just vara sadant som spegelbilden nu: huvudet laett boejt, laepparna skilda
i ett naestan omaerkligt svarmodigt leende, blicken silad genom oegonharen,
locken pa sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga
Willman eller aennu hellre Olga Willman-Janselius--i sanning en symbolisk
konstellation ovan orden: Har den moderna maenniskan rad att aelska? Var
det kanske en slump att just hon skulle bryta en av maensklighetens
faerdvaegar genom den erotiska urskogen? Ett tioarigt lidande aer icke en
slump, det aer ett oede. Hon stod infoer Eros skyddad av erfarenhetens
pansar, kaensloloes, raettvis, vetenskaplig. Hon kaende sig segerviss, hon
kaende att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, beroeva
honom en provins. Hon kunde aennu ej ha nagon klar foerestaellning om, hur
det skulle ga till, men hennes hjaerta darrade av glaedje och allvar, ty
hon anade nagonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar,
bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle laera sig inse, att
hon icke var det lilla giftasdjur, de hoell henne foer; kohandeln mellan
professorskan och Jan-Petter skulle haemnas. Samtidigt som hon sovrade
och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin
matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och ater siffror aer det
spraengaemne, som roejer artusendens avlagrade foerdomar ur vaegen. Och
Casimir Brut skulle fa en vaelfoertjaent laexa! Kall och nykter skred hon
till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser aeven de
mest omvaelvande, de mest oedelaeggande--kanske framfoer allt dem. Hon
skaenkte sin spegelbild aennu en blick och upptaeckte en ny, blek, kylig
glans paminnande om marmorns och raett klaedsam. Men hon faeste sig icke
vid dylikt, utan roeck med ett raskt grepp det foersta redan nedklottrade
arket ur notesboken och skrev pa det blanka bladet i paerlrunda bokstaever
orden:

Har den moderna maenniskan rad att aelska?

* * * * *

I detsamma ringde vaeckarklockan. Den fungerade utmaerkt som dessa
vaeckarklockor till fem och femtio vanligen goera. Dess slagverk var
staellt pa sju, dess visare pekade pa sju och soluret pa gardsplanen hade
ungefaer samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit
plats i skrivkabinettet innanfoer saengkammaren; ett tiotal meter skilde
henne fran klockan. Hon