timmerskarlar och alls inga
troegmansar utan prydnader foer sitt koen. Och att de inte doemdes att
betala barnuppfostringshjaelp berodde endast pa en brist i den pavliga
lagstiftningen.

Vad den dumme ynglingen daer yttrar, infoell praesten, foer mig i minnet en
skolkamrat, som jag en tid ansag vara den olyckligaste maenniska pa
jorden.

Och han beraettade historien om

DEN OLYCKLIGE YNGLINGEN.

Aret innan jag slutade skolan fick min klass en hoegst remarkabel
tilloekning i en yngling fran Stockholm, som helt ofoerhappandes
placerades bland oss. Dopnamnet var Arthur och tillnamnet vill jag
foertiga, da det toer vara alltfoer kaent. Han var jaemnarig med oss andra,
sjutton eller aderton ar, men mera utvecklad aen vi i alla haenseenden. Vi
betraktade honom med en viss misstro och gavo oss till en boerjan ogaerna
i lag med honom. Han aegde dyrbarheter, som man da foer tiden inte brukade
finna hos skolgossar, sasom guldklocka och kedja, paerlknappar till
skjortan med mera. Det stoette oss. Slutligen upptaeckte vi, att hans
troeja var av silke och att han naermast kroppen bar en guldkedja med en
taemligen stor medaljong av samma metall. Det retade var nyfikenhet och
vi fragade, om han i medaljongen bar sina foeraeldrars portraett. Da gjorde
han antydningar, som aennu mer eggade oss, sa att vi till sist lockade
honom med oss in pa avtraedet, daer vi slogo omkull honom och frantogo
honom medaljongen. Den innehoell ett portraett, huvudet av ett vackert
fruntimmer; men det maerkliga var, att portraettets oegon voro
genomstungna, munnen soenderskuren och kinderna prickade med
knappnalsstyng. Arthur roeck ifran oss medaljongen, han snyftade av vrede
och bearbetade oss med ett sadant raseri, att vi voro ganska foerlaegna.

Emellertid blevo vi snart foertroligare med honom. Han var en god och
frikostig kamrat och obegripligt slaengd i att ljuga bort alla obehag
savael foer sig sjaelv som foer oss. Han blev var ordningsman och pa honom
lassade vi alla vara foertroendeuppdrag, enkannerligen sadana, som gingo
ut pa att draga herrar laerare vid naesan. Undantagandes en viss
snobbighet i klaedseln och ett staendigt kammande och pomaderande,
tvaettande och nagelpetande funno vi ingenting att klandra. Och sedan vi
soenderbrutit en liten oeronslev av elfenben, som blivit oss foer mycket,
tyckte vi raett bra om honom.

Men det blev mig foerunnat att upptaecka hans svaga sida. En dag sa han
till mig:

Jag trivs i den haer stade