da till mannens doed foer att under sorgearet fetma pa ett
naestan orovaeckande saett. Och att hon aennu tva ar efter mannens doed gick
klaedd i svart, berodde mindre pa pietet aen pa den omstaendigheten, att
sorggarderoben var den foersta, som hon skaffade sig pa egen fri hand och
med fri boers. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och naestan
outslitlig.

En egendomlig slump eller mahaenda en hoegre tillskyndelse fogade sa, att
Jan-Petter och hans svaermor laemnade det jordiska pa en och samma dag med
endast ett par timmars mellantid. Man vagar kanske antaga att det band,
som foerenat dessa bada sjaelar, varit starkt nog att trotsa den store
Foerstoerarens skiljande hugg. Hur som helst sa hade fru Olga i ett slag
blivit kvitt ett dubbelt foermynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind
foer denna foerdel och hon sade sig sjaelv att hon skulle boerja ett nytt
liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den
nya friheten. Hennes kaerlek till boecker hade varit Jan-Petter en nagel i
oegat och foer att i nagon man haevda sin sjaelvstaendighet hade hon laest som
en tentand; naetter igenom hade hon legat pa magen med huvudet inpressat
mellan haenderna, boken under naesan, pluggat. Nu foerefoell henne laesningen
meningsloes. Oedet hade gjort henne till fru pa ett storgods och hon ville
helt aegna sig at dess skoetsel, ett mangsidigt och ansvarsfullt arbete.
Men stopp! Daer stod Casimir Brut pa vakt.

Han var en man, som man moejligen kunde hoppa oever men svarligen komma
foerbi. Axelbredden var foerbluffande, naestan vanskaplig, laengden mindre
imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke saerdeles hoeg men bred och
slaet som en hyvlad planka. Oegonen hade en stark och som oftast ilsken
blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes saega: Na, jag aer
ju inte sa farlig--men akta er! Skaegget var ett praktstycke, moerkbrunt,
armslangt, svaellande och vaelvardat. Ibland doppade han det i soppan,
vred da langsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga sag till, att
dropparna foello tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och
naer fru Olga kom med sina allehanda foerslag och reformer, lyssnade han.
Den unga frun utvecklade sina foerslag med en reda, som bottnade i en
bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig
kunde man se daerpa, att hon hoell bada pekfingrarna uppstraeckta alldeles
som en geisha i en operett. Naer hon slutat, blinkade de mot varandra vid
pass