a skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes
noggrannhet tog sig ej saellan lika loejliga uttryck som nu, da hon med
vaeckarklockan i handen lurade pa sin kammarjungfru. Den daer
vaeckarklockan hade foer resten aennu en uppgift: den var en symbol foer
vetenskapen. Slaektens ringaktning foer hennes lilla person baserade sig
ej blott pa en underskattning av hennes moral utan kanske i aennu hoegre
grad pa ett underkaennande av hennes vetenskapliga laeggning. Daer begicks
saekerligen en stor och svidande ofoerraett. Hon hade redan och med en viss
glans avlagt sin fil. kand., da det Willmanska husets befarade ruin och
Jan-Petters upptraedande inom raeckhall foermadde professorskan att i
egenskap av slaektens oeverhuvud utfaerda ett uppseendevaeckande dekret:
yngsta dottern saknade laeshuvud. Bestoertningen blev utomordentligt stor.
Kalven med tva huvuden aer en mindre saellsynt naturens lek aen en Willman
utan laeshuvud. Naiva medlemmar av slaekten kaende sig skandaliserade och
protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och oemt
leende:

Olga har fatt nagonting, som aer baettre aen ett gott huvud.

Vad i helsicke nu da! Baettre aen ett gott huvud? De grubblade.

Ploetsligt gick det upp ett ljus foer dem.

Ett gott hjaerta! Ett gott hjaerta aer baettre aen ett gott huvud. Atminstone
foer omgivningen.

Det blev loesen och den vetenskapliga foerklaringen av det nagot gatfulla
och generande fallet Olga Janselius, foedd Willman. Hon hade ett gott
hjaerta. Som alltid, da en stor upptaeckt gjorts, infunno sig bevisen
sjaelvmant och i legio. 1) I spaed alder hade hon, ehuruvael flaskbarn,
aldrig kinkat utan sovit som en Guds aengel (vilket visserligen berodde
pa, att den straengt upptagna professorskan haellt nagra droppar braennvin
i mjoelken), 2) som minderarig hade hon a) oemt vardat en sjuk krakunge,
b) sjaelvmant laest hoegt foer tante Sara, c) gratit pa julafton och i det
laengsta vaegrat att mottaga sina klappar, daerfoer att hon moett ett fattigt
barn pa gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt daliga huvud(?)
kaempat sig till sina examina (som om nagon skulle vagat underkaenna
Anna-Lisa Willmans dotter!) blott foer att glaedja sina foeraeldrar, 4) som
ungmoe hade hon skaenkt sin kaerlek at en sjuk och olycklig(?) man, 5) som
matmor visade hon sina tjaenare alltfoer mycken flathet (sant! men hindrar
ej att hon dagligen oenskade dem tandvaerk och andra olyckor), 6) aeven mot
fattiga slaekt