en minut--dock icke till samfoerstand. Casimir Brut svarade:

Gaerna foer mig. Men da gar jag.

Och det kunde ju inte komma i fraga.

Fru Olga maste soeka sig nagot annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade
alltid haft nagon liten foerargelse i bakfickan, vanligen bemaengd med en
viss del spaenning och en viss del oeverraskning. Knappt en kvaell under
det tioariga aektenskapet hade hon gatt till saengs utan att saega at sin
spegelbild: Taenk i alla fall! Och detta lilla "Taenk i alla fall" hade
dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista foerargelse, Jan-Petter
gjorde henne, var denna:

Som naemnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat
konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det foersta skedet.
Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, traesnitt, mezzotinter,
raderingar, teckningar, allt i allt oever trehundra nummer. De upptogo en
betydande del av rummens vaeggytor. Ungefaer haelften voro av den art, att
de trots det mer eller mindre lasciva motivet gaerna kunde lata se sig;
hos den andra haelften oeverskred--om uttrycket tillaetes--det oanstaendiga
anstaendighetens graenser. Jan-Petter foersvarade sin skatt med det
bibelord, som lasten gaerna foer pa tungan: Den renom aer allting rent.
Tyvaerr maste Olga erkaenna, att hennes renhet ingalunda bestod provet.
Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och da Jan-Petter gloemt att i
sitt testamente--som eljest var spaeckat med foerargliga punkter och
klausuler--vaerna den kaera skatten, besloet hon att skaffa den ur huset.
Braenna den kunde hon icke med gott samvete, daertill var dess materiella
vaerde foer stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars
slutna portfoeljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av
sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Foeljaktligen
gjorde hon med glatt och haemndgirigt mod en utgallring, skilde farena
fran getterna, de oanstaendiga fran de oanstaendigaste, tog de senare fran
vaeggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och--gjorde en
upptaeckt. Pa baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhaent
men laeslig stil skrivit: Till min aelskade hustru Olga Janselius, foedd
Willman. Haer och var med ett tillaegg: Pa hennes tjugutredje foedelsedag.
Pa hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel foergaeves soekte
doelja en aennu dunklare last, bar paskriften: Till minne av var
broellopsnatt!

Naer hade den putslustige herrn spelat henne d