ett steg mot doerren,
antagligen foer att ga upp och titta, men fru Olga hoell honom tillbaka.
Hon tog honom i famn och kysste honom pa kinden. Han var nitton ar och
en stor odaga, som tre ganger rullat i studenten. Men han hade en
foertjaenst: han var otroligt sanningskaer. I skolan hade han genom sin
uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och laerarkollegiet hade
vid ett par celebra tillfaellen allvarligt dryftat fragan, om icke gossen
borde haenvisas till en anstalt foer sinnessvaga. Denna omutliga
sanningskaerlek var foer oegonblicket och foer fru Olga av stort moraliskt
vaerde. Pojken hade icke sett dedikationerna och foeljaktligen vagade hon
hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och
fran den dagen blev hon aen mera kaenslig foer alla anspelningar och
tvetydigheter, som kunde taenkas anga hennes sexuella moral. Eller
raettare sagt--aen mera benaegen att i de oskyldigaste ord finna
anspelningar och tvetydigheter.

Bakom denna kaenslighet och misstaenksamhet, som kunna foerefalla en smula
loejliga, lag ett tioarigt lidande, en vael goemd men levande kaensla av
skam. En libertins hustru blir ofta utsatt foer medlidande, alltid foer
misstankar. Den Willmanska slaekten, som till ej ringa del levde av fru
Olgas aektenskap, skulle ha foernekat sin egen moraliska grundsyn, om den
gillat detta aektenskap. En hoegt uttalad foerkastelse hade varit en
ofoersynthet, men det moraliska samvetet aer hos maenniskan (och hos
vaeluppfostrade hundar) sa starkt, att det aldrig later sig helt
undertryckas av haensyn till materiella foerdelar. Daer oppositionen mot
det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. Foer att raett
skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters broellop och hans begravning,
foer att tillfyllest foerklara hennes foerhallande till sin omgivning och
hennes sjaelstillstand, skulle man behoeva aterge nagra hundratal pikanta
situationer, citera nagra tusental ordlekar, kvicka infall,
skrattretande anmaerkningar. Det lag visst icke nagon bitterhet eller
elakhet i detta raljeri. Slaekten hade nu engang svalt den moraliska
mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med
leende vemod att en av dess medlemmar saknade hoegre sedlig halt.

Gentemot detta leende vemod staellde fru Olga envisa och foerbittrade
foersoek att upptraeda som en fanatiskt straeng och noggrann husfru av gamla
skolan. Foersoeken misslyckades jaemmerliga. Hon kunde icke utdela den
minsta lill