ingar visade hon nagon godhet (med i runt tal 30,000 kronor
om aret!), 7) hon skaenkte den olycklige och foeraeldraloese ynglingen
Ludwig von Battwyhl den oemmaste omvardnad.

Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var
ingalunda olycklig; tvaertom maste han betraktas som urtypen foer en
lycklig pojke. Ingen far hade foertryckt honom, ingen mor hade foerdaervat
hans mage eller hans sjaelsstyrka. Han hade levat stoerre delen av sitt
liv i ett skolhushall, som han helt och hallet behaerskade genom sina
talanger, sin naevstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en
skraeckblandad beundran och sina laerare en fasa, som stundom stegrades
till panik. Han hade relegerats fran tvenne laeroverk och slagit en massa
rekord i diverse idrotter. Vid sjutton ars alder var han en oever hela
landet kaend fotbollspelare, men laemnade i sitt ryktes blomning
fotbollsplatsen till foeljd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom
obetydligt halt och hoegst intressant. Han var kanske alltfoer maett pa aera
men alls icke pa mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya
njutningar. Han aegde landets finaste pointer med meterlang stamtavla och
dessutom ett vaelfoersett stall som visserligen icke var hans.
Oeverhuvudtaget kan man saega, att han aegde allt, som icke var hans, och
haeri lag grunden till hans otroliga bekymmersloeshet och hans storartade
frikostighet. Ur hans vaest- och byxfickor rullade staendigt mynt, oever
vilkas haerkomst inte katten gitte grubbla. Hans karaktaer ansags vara god
men misskaend och daerfoer dubbelt god. Hans omutliga sanningskaerlek aer
redan beroerd. Hans flaerdfrihet graensade till oartighet och hans artighet
till naergangenhet--allteftersom det passade sig. Slutligen aegde han en
stark och saellan motad benaegenhet att haenga och slaenga med armarna hart
knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska slaekten med dess
djupa psykologiska insikter tydde denna benaegenhet som ett utslag av
barnslig laengtan efter modersoemhet. Det kan vara sant; men i sa fall
visade han en utpraeglad foerkaerlek foer unga moedrar, aeven sadana som voro
yngre aen han sjaelv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han
med en passion, som paminde om kattens passion foer rattan. Hennes
vaelsvarvade lilla person kramades i de langa pojkarmarna, tills hon
kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade asett dessa oemhetsanfall
med fnittrande vaelbehag. Damerna Willman torkade gaerna