foerenades i en fullstaendig
sympati, de hyste bada samma aktning foer allt, som aegde officiell glans
eller som hade utsikt att en gang na denna glans; de hade bada besvarat
livets stora fragor och kunde med lugn aegna sig at de smaerre; de voro
bada tandloesa och koenloesa och behoevde icke doelja nagonting foer varandra;
de hyllade samma etiska och estetiska asikter utom i fraga om viner, daer
Jan-Petter visade prov pa en mera kaenslig smak; de aelskade bada det
skoena och goda saerskilt i dess pikanta former; de svaermade bada foer
genialisk och vaelformad ungdom av bada koenen. Studenter och studentskor,
unga konstnaerer och litterater, som tillhoerde den Willmanska slaekt-
eller vaenskapskretsen, behoevde icke taga haensyn till offentliga
stipendieutdelare. Professorskan, som gaerna fronderade en smula,
beloenade tvaertom den ungdomliga oppositionslustan, saerskilt om den kom
nagon liten skandal astad. Hon hade ett foertjusande muntert lynne. Under
ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens
gagn och dessutom som ett rekreationshem foer unga vetenskapare. Man har
saledes anledning foermoda, att det Janselius-Willmanska aektenskapet
vaesentligt befordrat den fria forskningen i vart land.

Den unga eller halvunga kvinna, som nu med vaeckarklocka i hand soekte
bestaemma normaltiden foer ett kaerlekssamtal, torde daeremot haft mindre
skael att rosa foerbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dalig aekta
man. De aektenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets
omrade, skola icke haer beroeras, allra helst Jan-Petter redan foere
broellopet uttryckligen foerklarade sin ovillighet i naemnda haenseende. Men
brist pa ett hall kan ju i viss man motvaegas av oeverfloed pa ett annat.
Larsbofrun kunde ha gjort raekning pa ett komfortabelt liv, noejen,
smycken, resor. Hennes ansprak--om de framstaelldes--blevo icke fyllda.
Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snalhet ut sin raett. Hon
ville icke tigga slantar och klaeder och fick heller inga. De unga,
fattiga laerdomsljus, som under sommaren voro hennes gaester, pralade i
den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun sjaelv
gick i sina slitna, urblekta, soendertvaettade bomullsklaenningar. Om
vintern, da makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt
om maten. Jan-Petters svaga haelsa kraevde en saerskild diet, och den
matfriska unga frun fick suga pa ramarna. Ocksa foerblev hon mager och
gaenglig aen