or igen. Jag satt kvar
och var ater lika liten och obetydlig som foerut i den makaloest granna
omgivningen.

* * * * *

Sa var det med den saken, avsloet praesten sin beraettelse. Kanske var jag
obarmhaertig. Jag fick senare veta, att det verkligen blivit skilsmaessa,
ehuru icke pa hustruns begaeran utan pa mannens. Sa att moejligen har jag
krossat det aektenskapet. Men jag har icke foerdrag med folk, som trolla
bort sina minnen och leva i inbillningar. De haeda Gud och den naturliga
ordningen. Foer resten aero de redan doeda och boer inte fa ga omkring och
spoeka. Mitt straff fick jag i alla fall och det genast. Ty i sin
foervirring gloemde karlen bort att betala var rikliga foertaering, vilket
alltsa foell pa min lott och blev kaennbart.

Men nu, fortsatte han, kan det vara tid foer mig att bjuda farvael. Eljest
kunde hennes nad fa den foerestaellningen att jag taenker stanna till
middag. Och foervisso skulle jag tackat och sagt ja, om jag inte haft
alla barnen med mig.

Orden vaeckte foerstaemning och skraemde damerna Willman. Praestens barn pa
garden hela dan betydde friden foerstoerd jaemte haeckar, buskar, rabatter
och baertraed. Varje vra i park och traedgard skulle genomsnokas och alla
rummen i huset. Goemmor, som kanhaenda dolde nagon oskyldig svaghet,
skulle blottas, undanlagda brev finnas och laesas bade tyst och ljudligt,
toalettbordens diskreta sloejor avhoeljas, alla hemligheter, stora som
sma, samvetsgrant bringas i dagen. Daertill ofoerutsedda olyckor, krossade
speglar, loesslaeppta tjurar, smaerre eldsvador och dylikt. Praestens barn
saknade ingalunda tukt och ordning; i hemmet upptraedde de pa det mest
moenstergilla saett, men praesten ansag med raetta, att barn nagon gang
maste rasa ut. I trots av dessa utsikter framstammade fru Olga redan en
inbjudan, da Ludwig avbroet henne, ropande:

Stopp Olle och hoer ett foerslag, som tar haensyn savael till praestabarnens
beraettigade intressen som till vara. Kyrkoherden foerbinder sig att samla
sina barn och vael inraeknade stuva dem i skrindan. Under tiden reder
tante Sara en makaloes matsaeck och med den ombord avresa praestabarnen
glada och tillfredsstaellda. Vi ater fa aennu nagon tid njuta kyrkoherdens
saellskap. Och jag saeger aen en gang: Herr kyrkoherden aer en trevlig
praest!

Jasa, du goer det! mumlade kyrkoherdens aeldste son och nalkades hotfull;
men fadern hoell honom tillbaka, saegande:

Stilla dig! Foerslag