t upptraedande kallade hon genialitet,
och hon brukade daerfoer saega: Den daer unge mannen skulle vara ett geni,
om han bara hade nagon som foerstod honom! Hennes hem var i sjaelva verket
en mycket vaelskoett privatklinik, daer hon med aldrig svikande nit,
skicklighet och erfarenhet ledde arbetet, under det att vi unga flickor
assisterade. Pa min lott kom vanligen de svaraste fallen. Jag ansags ha
naturlig fallenhet, som i fraga om denna kur spelar stoerre roll aen
kunskaper och erfarenhet. Jag har heller aldrig misslyckats, men engang
var jag naera daeran och hade redan uppgivit allt hopp, da en ren slump
raeddade patienten. Han var son till en fattig aenka och foer att raga hans
olyckors matt hade han kommit till vaerlden ett par ar efter sin fars
doed. Barndomen blev daerefter och da han foerdes in pa var klinik var han
ett verkligt skolexempel pa blyghet, tafatthet, imbecillitet, melankoli
och foerryckthet. Faster Anna-Lisa la sin hand pa mitt huvud och sa:
Foersoek att foersta honom, sa blir han saekert ett geni. Det blev han
ocksa, fast det satt hart at. Jag grep mig genast an med kuren;
bestralade honom med mina oegon, smekte och smickrade honom med mitt tal
och lockade honom med alla en ung och oskyldig flickas behag. Men han
trodde att jag gjorde narr av honom och hans tillstand foersaemrades.
Slutligen var jag som sagt naera att uppgiva hoppet, vartill nog ocksa
den omstaendigheten bidrog, att jag vid ifragavarande tidpunkt sjaelv led
av olycklig kaerlek.

Du! infoell Ludwig. Det tror jag inte! Vem skulle ha vaegrat att pussa
dig?

Foersavitt jag vet ingen, svarade Lizzy, men det var inte fraga om kyssar
utan om ett foertjusande halsband, som jag sett i ett foenster och som
personen i fraga med ofoerklarlig halsstarrighet vaegrade att koepa at mig.
Pa en bal hos faster Anna-Lisa kom det till oeppen brytning oss emellan
och jag besloet att grata ut. Jag har foer sed att inte grata oever en sorg
i saender utan samlar dem till ett knippe, som jag vid laegligt tillfaelle
fuktar med mina tarar. Det sparar tid, oegon och hy men foer ocksa med
sig, att min grat nar upp till en foerbluffande intensitet och
uthallighet. Jag uppsoekte alltsa ett avsides liggande rum, daer jag kunde
fa vara i fred, men av gammal vana rakade jag slaepa med mig min patient.
Jag taenkte inte vidare pa saken utan satte honom i en stol och kastade
mig sjaelv framstupa i en soffa. Jag lade genast in hela min energi,
betaenkte min olyckas vid