tillstand, da vi skildes pa lasarettet. Nu boerjade han stamma nagonting
men yttrade till sist kort och avvisande:

Du missminner dig. Jag har aldrig legat pa nagot lasarett.

Mitt minne aer emellertid klart som kristall och just min stolthet, och
naer nagon vill foerneka det, blir jag laett lite het om huvudet. Jag
beskrev daerfoer lasarettet, laekaren, sjuksystern och paminde honom om
allahanda detaljer. Till sist vaknade hans minne aeven pa denna punkt och
han sa:

Du har raett. Nu minns jag verkligen, att jag lag pa lasarettet. Jag
fick difteri strax foere studentexamen och min kaera mamma reste ned till
mig och vardade mig. Jag minns fullkomligt.

Nej, det goer du inte! genmaelte jag, upphetsad av min iver att fa raett.
Difteri vardas, som du vet, inte pa lasarett. Och vad din kaera mamma
betraeffar, sa vill jag minnas, att hon inte kunde tala dig och du inte
henne. Utan du stack hennes portraett var kvaell med en knappnal. Och baer
du fortfarande den daer medaljongen? Och har du nu kanske utbytt din kaera
mors portraett mot din kaera hustrus?

Ater boerjade han stamma och hans feta ansikte var sa moerkroett, att jag
blev hart naer aengslig. Men naer han nu med sin sluddrande tunga beskyllde
mig foer loegn, rann sinnet pa mig. Ehuru jag av naturen aer saktmodig,
besegrades mitt saktmod av min vedervilja och jag utbrast:

Det aer du, som aer loegnare av foedseln. Mig bedrar du dock icke och aen
mindre torde du vara i stand att bedraga din hustru. Men kanske har du
verkligen bedragit dig sjaelv, och jag skulle gaerna vilja veta, hur
nagonting sadant aer moejligt!

Haerpa svarade han ingenting utan talade i staellet om ditt och datt, som
om vart foeregaende samtal varit ogjort. Ploetsligt avbroet han denna
svada, och efter nagra oegonblicks tystnad yttrade han ganska lugnt och
stillsamt:

Varfoer jag bedragit mig sjaelv och hur jag kunnat, det kan jag saega dig.
Jag har i hela mitt liv blott aelskat tva kvinnor. Den ena var min mor,
den andra min hustru. Men du har raett daeruti, att min mor inte hoell av
mig.

Och din hustru? var jag naera att fraga men bet mig i tungan. Ty hans
ansikte hade blivit vitt som foerr och det stora koettet haengde slappt
kring den spensliga stommen. Jag tyckte mig se den gratande pojken och
fast jag inte aer bloedig, var jag sjaelv naera graten. Han fortsatte
emellertid att tala om ditt och datt, som om ingenting haent. Naer han
efter en stund reste sig och gick, var han lika st