och fragade helt ofoerhappandes: Du har da ocksa gift dig
med en aenka?
Men det var icke fallet och min fraga foervanade honom. Da boet jag
hastigt samtalsaemne, och under det vi pratade hit och dit, blev jag
alltmera tankspridd och funderade starkt och nagelfor mitt minne. Ater
beklagade han, att han icke kunde infoera mig i sitt hem; och han sa:
Men min hustru vaentar i dagarna en liten.
Oho! taenkte jag. Och nu upptaeckte jag, att hans ansikte hade alla
sorgens rynkor och att pannan var farad och dunkel. Jag visste icke
raett, om jag borde tala eller tiga. Han maste likvael ha kaent mitt varma
medlidande, ty han lade sin hand pa min och kramade den kraftigt, i det
han sa:
Inte heller star det sa bra till i mitt hem, som det borde. Rentut
sagt--jag aer raedd, att det blir skilsmaessa.
Jojo! taenkte jag. Haer batar ingen rikedom och hans straff har blivit
grymt naestan oever foertjaenst. I egenskap av praest ansag jag mig dock boera
yttra nagra allmaenneliga ord om aektenskapets helgd och den kristnes
plikt att foerlata; och jag sa:
Du boer taenka dig foer mer aen en gang.
Han svarade:
Du misstar dig! Jag har ingenting att foerlata. Bevare mig vael! Hur kan
du komma pa en sadan tanke. Jag vill allt annat hellre aen att skiljas.
Min hustru aer den baesta maka och mor och dessutom skulle jag som den
felande parten ga miste om mina barn och det aer mig en olidlig tanke.
Du aer da den felande parten? sporde jag och spaerrade upp oegonen. Han
svarade:
Fel och fel! Vem kan aendra sin natur? Du minns, att jag redan som
yngling hade en viss svaghet foer det taecka koenet och den har knappast
blivit mindre med aren. Emellertid har jag ingenting allvarligt att
foerebra mig. Men min kaera hustru foerstorar mina fel och plagar mig med
sin svartsjuka. Hade hon bara en smula foertroende foer mig, skulle jag
vara den lyckligaste maenniska i vaerlden!
Han suckade tungt men jag suckade aennu tyngre. Ty mina cirklar hade
rubbats, min raettskaensla hade fatt en flaeck och min naturkunnighet en
knaeck. Den olycklige ynglingen, som vid mitt broest begratit sin
foerlorade mandom, hade jag aterfunnit som fader till tre barn med hopp
om ett fjaerde och som den lyckligaste maenniska i vaerlden, ifall han
blott icke plagats av sin hustrus svartsjuka. Min foervaning besegrade
min finkaensla och jag foerde talet pa vart avsked. Jag sa att det gladde
mig att aterfinna honom frisk och sund helst han varit i ett bedroevligt
|