d och mangfald och graet med full fart, ty jag
visste att det tog tid och jag ville gaerna vara med om kottiljongen.
Under en kvart radde i det lilla rummet den moerkaste foertvivlan, en
orkan av snyftningar, hickningar och halvkvaevda klagorop virvlade om med
de strida tararna, och mina foetter smattrade kraftigt mot soffgaveln.
Ploetsligt fick jag kaenna ett krafsande bak i nacken. Patienten hade pa
eget bevag rest sig och kommit fram till mig. Stammande men taemligen
tydligt fragade han, varfoer jag graet. Jag svarade sanningsenligt, att
jag ville doe, daerfoer att den, jag aelskade, moette min kaerlek med foerakt
och kyla. Krafsandet upphoerde och jag satte ater i gang. Efter
ytterligare en kvart hade mitt lidande natt sin hoejdpunkt och jag var i
starkt behov av en naesduk. Jag lyfte litet pa huvudet foer att be min
patient snyta mig. Vad sag jag! Han stod framfoer rummets spegel med en
hallning, som var honom alldeles fraemmande. Ryggen var rak, huvudet
hoegburet, handen i sidan, kinderna faergades av en livlig rodnad och
oegonen i spegelbilden glittrade av mod och oskrymtad lycka. Han sag ut
som en spansk toreador. Ploetsligt varsnade han mig i spegeln och blev i
hoeg grad foervirrad. Han var en dalig skadespelare och behoevde en god
minut foer att forma om ansiktet till en nagot sa naer anstaendig
foertvivlan. Han kom fram till mig och sa: Lizzy, du krossar mitt hjaerta!
Goer jag det? sa jag och satte mig upp. Han tog mina haender och tryckte
dem mot sitt broest. Han sa: Hade jag anat, att du hoell av mig, sa skulle
jag foer laenge sen ha dragit mig tillbaka.

Nu blev jag verkligen bestoert och foervirrad, fortsatte Lizzy, och jag
sa: Sa besynnerligt! Varfoer skulle du ha dragit dig tillbaka? Han
svarade: Daerfoer att jag aelskar din kusin Betty; och om du inte har
nagonting daeremot, ska jag ga ut ett slag och dansa med henne. Det var
som katten! taenkte jag. Nu gaeller det att halla tungan raett i mun. Jag
besinnade mig ett oegonblick foer att finna den raetta tonen. Daerpa stoette
jag honom med kraft ifran mig, kastade mig ater framstupa och mumlade
dovt: Ga! Ga! Jag hatar er bada! Utan att ens goera ett foersoek till
foerstaellning ropade han: Tack! och foersvann. Men jag for upp och smoeg
mig efter honom. Karsk och kaeck gick han tvaers genom balsalen, knuffade
de dansande till hoeger och vaenster och tog med dristig hand Betty fran
hennes kavaljer. Haervid uppstod ett litet grael och aeven daerutinnan redde