vara sa tokigt att de inte kan
bo i var sin stad? Naer det laender till deras baesta och de fa den oemmaste
vard av barn och barnbarn!

Men gumman hade inte fatt flera ord aen dessa:

Kan I inte foersta! Kan I inte foersta!

Och gubben stod ordloes infoer omstoertningen, tung efter middagsruset.
Visste till sist inte baettre aen att begagna det gamla knepet och saega:
Far jag ge er ett rad? Stoet er inte med Lovisa!

Da kunde de inte annat aen skratta, men de blevo ocksa roerda av de bada
gamlas hjaelploeshet; de togo dem i famn och klappade om dem och under
tiden fullbordades packningen. Naer besvaerligheten var undanstoekad och
gumman aentligen tystnat och med henne gubben, ville kopparslagarn att
glaedjen skulle atervaenda, eftersom det i alla fall var en festdag. De
bada gamla bekransades, sotarmaestarn hoell tal foer dem och prisade deras
trohet och kaerlek; doettrarna och barnen satte sig naer dem och smekte
dem. Det laeto de ske; men naer de suttit en stund, reste de sig och
gubben sa:

Ska vi fara bittida, sa aer det baest att vi ga bittida till saengs.

De gingo in i huset, daer en baedd laemnats kvar at dem foer natten. I
traedgarden fortsatte festen, och som hushallsmamsellen soerjt foer den med
rund hand, troet glaedjen inte i foersta taget. De gjorde sig glada, tills
ploetsligt ett av barnbarnen kommo springande och ropade:

Titta farfar och farmor! Titta farfar och farmor pa vaegen!

Ett stycke bort pa vaegen gingo gubben och gumman och mellan sig skoeto
och drogo de en kaerra, och pa kaerran stod saengen. Genast rusade de efter
dem och hunno snart fatt dem. De skreko och ropade om varandra, somliga
foerargade, andra roerda, ater andra skrattande. Men gubben sa:

Nu ga vi till skogstorpet. Ska I inte unna oss det heller?

Pass mante! svarade kopparslagarn. Vi ha ord och avtal med grevinnan och
det blir ingen aendring.

Han tog gubben pa armen just som en barnunge, sotarmaestarn tog gumman
och de andra togo kaerran. Sa staengde de in dem i huset. Festen fortsatte
tills det blev tid att ga till saengs. Stadsborna fingo husrum pa
herrgarden men en av doettrarna stannade foer att vaka oever de bada gamla,
som krupit till kojs och somnat. Hon redde sig en baedd bredvid deras och
hoell sig vaken en god stund. Da hon inte hoerde nagonting fran dem annat
aen ett jaemnt snarkande fran gubben och snusande fran gumman, laet hon
dock soemnen fa sitt och sov en timme. Hon vaknade mitt i natten och fann
de