envar att oroa
Filemon och Baukis. Knappt hade hon uttalat detta foerbud, foerraen gubben
stod pa sina ben, frisk och helbraegda. Dock blev den glaedjen icke lang,
ty redan dagen daerpa lag han i sin saeng och nu skoette sig varken hjaerta
eller lungor som sig borde. Spaenningen var oever, viljan hade slappnat
och den gamla kroppen gav vika.

En dag, da det led mot slutet, skickade han efter min faster. Hon satt
bade laenge och vael hos honom, men hon kunde inte locka ur honom, vad det
egentligen var, han oenskade. Slutligen sa han:

Inte ska grevinnan fraga mig utan fraga Lovisa! Foer det aer hon som rar
och regerar. Och stoet sig inte med henne, grevinnan!

Faster gick da ut i koeket, daer gumman stoekade och fragade henne, vad det
var, de bada oenskade.

Aess, aess! vojade sig gumman. Har han inte fatt det sagt aennu? Det aer
ingenting annat aen att grevinnan inte ska bradska med begravningen. Utan
att vi kan komma i jorden bada pa engang. Det oenskar vi, om grevinnan
vill vara sa god att inte bradska, fast det aer sommar. Och laenge droejer
det nog inte.

Min faster lovade allt, vad som oenskades, ty hon trodde att den ene
yrade och att den andre tagit skada till sitt foerstand. Men tva dagar
innan gubben dog insjuknade gumman i lunginflammation och tva dagar
efter hans doed dog hon. Da nu de bada gamla gjort sitt, gjorde min
faster ocksa sitt och gav dem en hederlig och vacker jordafaerd.

Filemon och Baukis anhoello om naden att fa doe samtidigt. Jag tror inte,
att det skulle ha fallit Erik och Lovisa in att bedja en sadan boen. Men
da de bada kaende slutet naera, funno de det tilltalande och klokt att
ordna begravningen sa, som skedde. Trots denna olikhet kallar jag dem
Filemon och Baukis. Och daermed aerar jag ingen och skaemmer ingen.

* * * * *

Under det att Lotten Brenner foertalde sin historia och punkterade den
med utropsformade roekmoln, stod fru Olga och trampade sakta av och an,
bortvaend fran de oevriga. Hon maste avlaegga en bekaennelse och hon visste,
att den skulle mottagas med brusande indignation. Hon sa till sig sjaelv,
att hon var en sjaelvstaendig varelse, som inte behoevde taga haensyn till
nagon, men det hjaelpte henne foega. Hennes knaen veko sig; hon sjoenk ned
pa en stol. Hon stammade, hackade med taenderna och sa:

Po-pojkar! Jag har nagonting att tala om foer er.

Genast lyssnade man uppmaerksamt, ty da en Willmanflicka anropar
maenskligheten med