ackade den
Hoegste, som latit henne leva i ett langt och lyckligt aektenskap utan
trassel och mankemang. Fint och smort hade det gatt hela vaegen och inte
klickat pa en enda punkt. Aen prisade hon sin gud och aen sin man och hela
tiden sig sjaelv. Hon utlade texten, rotade i minnena, smickrade gubben
och sa att han var densamme i dag som foer femtio ar sedan. Och alltid
har du varit min snaelle, rare gubbe, sa hon, och dig lik fran den ena
dagen till den andra. Undantagandes den gangen da du kom hem fran den
och den resan i fjaerran vatten. Da hade du foeraendrat dig en liten
gnatta. Men bara till din foerdel, sa att du var rappare och duktigare,
och jag tyckte naestan aennu baettre om dig efter den resan.

Da taenkte den falske tvillingen: Nu aer raetta stunden foer en gentleman
att bekaenna faerg och laegga korten pa bordet. Jag vill ej doe med en loegn
pa mitt samvete. Och i skonsamma ordalag spaeckade med vackra taenkesprak
skildrade han den sorgliga haendelsen och bedyrade att han gaerna skulle
ha kastat sitt baesta snus i oegonen pa hajen, om han daermed kunnat raedda
sin olycklige broder. Men varken hans skonsamhet eller hans aedla
taenkesaett hjaelpte det bittersta. Gumman blev oeversiggiven och slog
omkring sig och graet och betedde sig, som om hon velat riva ned hela
huset. Och hela tiden ropade hon: Det graemer mig! Det graemer mig!
Tvillingen blev naestan litet stoett. Han hade alltid gjort sitt baesta foer
att vara henne till lags, och att hon blivit aenka var inte hans fel utan
hajens. Foer resten hade hon haft mindre men av det aen aenkor i gemen. Och
han karskade upp sig och sa: Vad aer det, som graemer dig, tokstolla? Har
du inte sjaelv sagt, att du just inte maerkt nagon skillnad pa mig och min
bror utan att vi sa att saega varit oss lika hela livet igenom?

Men gumman skrek:

Det aer just det som graemer mig! Naer oedet gjorde mig till aenka och
narrade mig att bryta det heliga loeftet till min stackars man, sa kunde
jag atminstone ha fatt lite ombyte!

* * * * *

Det aer en bra historia, avslutade Ludwig sin beraettelse. Och fastaen jag
foer tante Saras skull noedgats ersaetta de finaste poaengerna med
blinkningar och harsklingar, kaenner ni nog pa er, att det aer en tragisk
skildring ur det verkliga livet. Vill herr kyrkoherden dra den om soendag
och far jag skoeta reklamen, sa garanterar jag lapp pa luckan.

Detta grova skaemt med den voerdige praesten moettes pa