vinna! Hall dig undan! Jag
har djaevulen i hjaertat och piskan i hand!

Sadant haende om mornarna; eljest var han from och gladlynt. Pa gumman
hade han ingenting att anmaerka undantagandes tre ting. Det ena var det
haeftiga lynne, han pastod henne aega. Men det var en klar loegn. Det andra
var, att hon snoet sig i underkjolen. Det var sant och graemde honom desto
mera, som han pastod att enda verkliga skillnaden mellan baettre och
saemre folk lag i naesduken. Han hade sjaelv de allra finaste
battistnaesdukar med min farfars namnchiffer och grevekrona. Somliga
pastodo att han stulit dem, men det troliga aer att han fatt dem efter
farfars doed da allt linne utdelades bland folket. Den tredje
anmaerkningen bestod daeri att gumman inte loed honom pa flaecken och
efterkom hans oenskningar oegonblickligen. Det var delvis sant, ty gumman
var doev och hade mycket svart att fatta vad han sa henne. Gubben tyckte,
att gumman pa femtio ar borde ha laert sig foersta hans miner och
atboerder. Han oevade och exercerade henne dagligen utan att hon gjorde
nagra egentliga framsteg. Det bedroevade dem bada, men enligt mitt
foermenande levde de ganska lyckligt.

Emellertid boerjade torvupptagningen i stor skala och det blev allt
traengre om utrymmet pa Larsbo. Foervaltaren lag oever min faster och
uppmanade henne att lata avhysa de bada gamla och skicka dem till
fattighuset, eftersom de i sin sturskhet inte ville noeja sig med
skogstorpet. Det bar henne emot och hon fann en annan utvaeg. De gamla
hade tva doettrar, som bada voro praektigt gifta, den ena med en
sotarmaestare i Oerebro och den andra med en kopparslagare i Arboga.
Engang, da grevinnan var i Oerebro, kallade hon till sig sotarmaestaren
och gjorde honom det foerslaget, att han skulle taga svaerfoeraeldrarna i
sitt hus och sin kost mot hederlig vedergaellning och ett passande
underhall. I betraktande av deras hoega alder kunde det ju ocksa vara
laempligt att de fingo vard och tillsyn. Sotarmaestaren hade ingenting
emot foerslaget, vad gumman betraeffade, men gubbens svara morgonhumoer
skraemde honom. Han sa: Min svager i Arboga aer kopparslagare och en satan
till karl; han aer minsann inte buskablyg. Om han vill ta gubben, sa ska
jag gaerna ta gumman.

De blevo ense och sotarmaestaren och kopparslagaren blevo ocksa ense.
Tiden foer avhaemtningen bestaemdes till en dag pa sensommaren da de gamla
skulle fira guldbroellop och da doettrarna och magarna i alla fall skulle
ha gjort