revinnan gjorde
efterforskningar och fann, att da huset foer en trettio ar sedan statt
tomt, hade gubben och gumman helt enkelt flyttat dit. Men nu boerjade det
bli ont om husrum pa Larsbo. Grevinnan laet rusta upp stugan pa ett
nedlagt skogstorp. Den hade koek och kammare och var ganska naett; taeppa
hoerde till, lagard, frukttraed och buskar. Men det var ju pa intet saett
att foerlikna vid det stora roeda huset. Da grevinnan foereslog gubben att
flytta dit, skrattade han at henne och gjorde pa ett hoevligt och
skaemtsamt saett narr av henne. Nej, kom aldrig mer till mig med det! sa
han. Foer da noedgas jag tro att grevinnan blivit vilsen. Hur skulle det
se ut, om vi flyttade till det daer loesseboet? Folk kunde tro att det
gatt utfoer med oss pa gamla dar. Inte foer att jag bryr mig om, vad som
pratas i socken. Men Lovisa har sina kaenslor! Och om det tillats mig att
i oedmjukhet ge grevinnan ett rad: Stoet sig inte med Lovisa!

Daervid fick det tillsvidare bero. Gubben spatserade tillbaka till det
fina gamla huset, kavat och rak i ryggen, roedblommig mellan de vita
polisongerna. Och han hade klarat sig ur manga svarigheter och
genomdrivit sin vilja vid flerfaldiga tillfaellen genom att saega: Far jag
ge ett rad? Stoet sig inte med Lovisa!

Men Lovisa var en liten gumma med stora, runda oegon, stort, runt huvud
och liten, rund kropp. Hon var sa urbeskedlig att man naestan kunde tro,
att hon tappat malfoeret. Hon sa aldrig ett ont ord, och det myckna goda
hon sa bestod mestadels i oemma och foertjusta utrop. Det fanns inga
planer att stoeta sig med henne och det visste vael gubben baest som
regerade henne som tuppen regerar hoenan. Sjaelv var han munter och
godmodig och da vi barn stulo frukt i hans traedgard, latsades han aldrig
se oss, foersavitt vi inte kommo alltfoer tidigt pa morgonen. Han hade ett
foerskraeckligt morgonhumoer och det ska ha varit orsaken, varfoer han fatt
avsked som kusk. Det gjorde, att vi barn helst stulo hans frukt om
mornarna, och aeven de lataste bland oss kunde inte motsta frestelsen
utan knogade upp klockan sex foer att stjaela hos Erik. Da kilade han
omkring under traeden med en piska och snaertade oss. Mina ben voro ofta
randiga och svullna. Om gumman ocksa fick smaka piskan, det vet jag inte
men tror det knappast. Ty naer han var i det humoeret, brukade han utstoeta
en sorts gaell vissling, som enligt mitt foermenande var ett varningslaete
foer gumman. Och jag hoerde honom ocksa ropa: K