mig. Vi sutto daer i manskenet, tysta. Jag vet inte hur laenge, men
laenge. Aentligen reste sig min aelskade och utan att se pa mig, sa han:
Haer sitter du och daerinne ligger din far. Vem vet? Kanske doer han just
nu.

Min aelskade gick och jag taenkte: Jag far aldrig se honom mer. Det fick
jag inte heller. Han foersvann helt enkelt, laet aldrig hoera av sig. Fran
manen kom han och till manen atervaende han. Men jag hade da bara en
tanke och en oenskan: Jag ville bekaenna foer far. Innan han dog maste jag
tala om alltsammans; annars skulle jag aldrig fa frid. Jag gick hela
foeljande dag och soekte ett tillfaelle, men modet svek mig. Tungan vaegrade
helt enkelt. Far somnade som vanligt klockan nio, och den kvaellen satt
jag vid hans baedd. Efter en liten stund vaknade han ater. Han sag pa mig
och skoet samman oegonbrynen, som han brukade goera, da han foerundrade sig
och taenkte efter. Han sa: Ska du inte ga ut i kvaell?

Jag mumlade nagonting och skyndade in i mitt rum. Jag var illa daeran,
matt och elaendig. Jag kunde inte grata ens. Visste far nagot? Och vad
visste han? Jag taenkte: Han vet alltsammans, men han kan inte ens foerma
sig att banna mig. Han vaemjes vid mig, daerfoer att jag aer en slyna, som
bedrar sin doeende far. Och jag foerstod, att jag varken skulle fa bekaenna
min skuld eller erhalla foerlatelse.

Hela naesta dag satt jag tyst vid hans baedd, foermadde inte saega ett ord.
Far var ocksa tyst. Klockan nio somnade han och sov vid pass tio
minuter. Sa lyfte han ploetsligt huvudet och sa: Taenker du inte ga ut i
kvaell heller? Da brast mitt hjaerta i tva haelfter och mitt hjaerteblod
stroemmade ut i tarar. Och med tararna bekaennelsen. Jag lag pa knae vid
hans baedd och beraettade alltsammans. Far laet mig tala och grata och jag
gjorde bada delarna laenge. Till sist tystnade jag och vaentade min dom;
far sa:

Det aer sa dags att tala om det daer nu, sen jag legat haer i veckor och
hoert pa er.

Och han tog sig en funderare; ty i hela sitt liv hade han aldrig begatt
en oeverilad handling eller sagt ett obetaenksamt ord. Slutligen stroek han
mig oever kinden, vilket var foerlatelsen. Och han sa:

Egentligen borde jag vara mycket ond pa dig och aennu mera pa den unge
lymmeln, som ville foergifta mig. Det borde jag. Men a andra sidan har
han foerdrivit manga tunga timmar, och du gjorde mig just ingen tjaenst,
da du tystade pa honom. Jag skulle bra gaerna vilja veta, hur han till
sist ska fa bukt med