e genast resa till en annan vaerldsdel,
ty kaerleken aer en och ofoeraenderlig och varar hela livet och jag vill
inte veta av nagra foervaexlingar eller andra trakigheter.

Det var kloka ord och sa skedde. Men tvillingarna voro sjoemaen och oedet
ville, att de skulle rakas aen engang och blaste sa finurligt pa deras
skutor, att de loepte in i samma hamn nagonstans langt borta. Man taenke
sig deras glaedjetarar! Naer de skildrat sina aeventyr, sa den ogifte:
Broder, en fraga! Aer du lycklig i ditt aektenskap?--Saett dig pa det!
svarade den andre. Mitt aektenskap har pa grund av dess lyckliga
beskaffenhet satts i hoegsta klass och vi aelska varandra dag och natt
aret runt, sa att vi fa blasor pa laepparna. Dessutom ha vi svurit en
helig ed att doe tillsammans och inte oeverleva varandra en dag ens.--Kors
i jissi namn! utropade tvillingen och i sin starka roerelse ville han
omfamna brodern, men bar sig inte baettre at aen att han knuffade ned
honom fran kajen. Det hade varit en smal sak att dra upp honom, men
tvillingen hade sina soendagsklaeder pa, och under det han tog av dem och
vek ihop dem, som hans mor laert honom, kom en haj och at upp den
olycklige brodern.

Sedan den ogifte bittert begratit den gifte, sa han till sig sjaelv: Hur
ska det nu bli med lilla svaegerskan? Det haer aer en ledsam historia foer
henne saerskilt i betraktande av den daer heliga eden. Det vore skada pa
toes. Han funderade ett litet slag och gick daerpa ombord pa broderns
skuta och sa: Haer aer jag nu igen era busar! Kaenner ni inte igen mig?
Karlarna svarade: Nog kaenner man igen dig, faehund, om det sa vore i
moerka natten. Da kaende han sig trygg foer upptaeckt och seglade hem med
broderns skuta. Hemma gick det likadant; ingen betvivlade att han var
den gifte och numera avlidne tvillingen. Visst kaende han sig litet
skral, da han traedde infoer den aelskade kvinnans proevande blickar; visst
var han litet orolig att inte fullt motsvara alla foervaentningar, men det
var onoediga bekymmer. Ty vetenskapen laer oss att tvillingar av denna
sort aero varandra lika in i minsta detalj. Han bestod provet och foeljden
blev att de levde saella och noejda i manga, manga ar.

Aenda till dess att de skulle fira guldbroellop. Da small det och sprack
och gick upp i soemmen, som man saeger. Daer satt i sin foermakssoffa den
aelskliga fina lilla gumman med snoevitt har och bredvid henne satt den
vaederbitne aldringen och hoell hennes hand i sin. Och gumman t