sitt hall sa att de vacklade fram och
tillbaka. Gubben skrek:

Nej, jag ska till Arboga, och det passar mig, foer det aer en fin stad.
Daer ska jag ga pa de slaeta gatorna och spegla mig i de stora foenstren.
Foer jag aer troett pa bondlandet och pa dig med bondgumma!

Och han vaende sig till de andra och sa:

Tror ni att jag pa femtio ar kunnat laera henne att snyta sig som folk?

Snyt dig! roet han i oerat pa gumman. Snoren rinner om dig!

Det var sant, ty gumman graet bittert. Nu tog hon genast upp underkjolens
kant och snoet sig.

Si! Si! Si! triumferade gubben. Tri ting har jag aldrig kunnat laera
henne, fast jag ordnat och exerat i femtio ar: att snyta sig som folk,
att lyda pa momangen och att styra sin elaka tunga. Nej, nu aer jag
utless pa dig, Lovisa! Far till Oerebro du! Far till Oerebro! Jag far till
Arboga!

Gumman drog och graet och graet och drog och slutligen lyckades hon fa
honom in i huset. Det sista jag hoerde av dem, var gubben som skrek: Jag
aer utless pa dig, gumma! Har jag inte dragits med dig i femtio ar och nu
ska du missunna mig! Att komma till Arboga! Men si det ska jag! Och leva
herrens glada dagar! Ska jag!

Mer fick jag varken hoera eller se av Filemon och Baukis, ty fasters
kammarjungfru tog mig skyndsamt vid handen och foerde mig hem.
Antagligen hade saellskapet blivit alltfoer livligt. Men naer glaedjen stod
som allra hoegst, skall gubben ha kommit ut igen, foerlaegen och allvarlig.
Han tog sin mag kopparslagarn avsides och foerklarade, att det hela varit
ett skaemt. Varken skulle han fara till Arboga, ej heller gumman till
Oerebro. Utan de skulle foerbliva i sitt hus, de dagar som aterstodo. Da
blev kopparslagarn foertoernad och han sa:

Aer du tjurskallig gubbe, sa ska vi genast packa ihop. Och det ska vi
aenda goera, eftersom vi maste ge oss av bittida i femdraget.

Sa gingo de in i huset, doettrarna och magarna och de andra, och begynte
packa ihop. Foervaltaren laet en skrinda koera fram och i den stuvades
bohaget. Och foervaltaren sa:

Det aer grevinnans befallning. Daer har ni, foer att ni inte ville bo i
skogstorpet.

Nu gick gumman fran den ene till den andre, fran doettrarna till
magarna, fran foervaltaren till klockaren, fran skollaeraren till
hushallsmamsellen. Hon tog var och en i hand och till var och en sa hon
allt under det hon graet:

A kaera hjaertanes! Kan I inte foersta? Kan I inte foersta!

Skolmaestarn sa:

Vad kan vi inte foersta? Ska gammalt folk