pp, sa att den icke skulle slockna ut till naesta dag. Om
kvaellarna, naer traelarna sutto och sloejdade vid elden eller framfoer den
oeppna doerren, talade de hoegt med varann utan att taenka pa, om han hoerde
dem eller ej. En afton beraettade de, att en ooeverskadlig skara av
ryttare hade kommit till trakten med maerkesmaen och pipare och blevo
mottagna i gardarna med gaestabud och hoegtidligheter. De hade hoert, att
det var konungens jarl, som kom med sina naermaste fraender. Nu gaestade de
som baest Ulvungarnas gard foer att haemta med sig Ulva, som stod klaedd i
brudelin.

Naesta morgonen, naer hanen begynte flytta sig pa bjaelken, sade Folke
Filbyter:

--Jag hoer, att det kommit kungsfolk till trakten, men ser jag er ut att
kunna mottaga sa hoegt uppsatta maen med passande stat? Daertill aer jag foer
oeverarig och troett. Det aer baettre att jag besparar mig en sadan oro. Som
gammal bonde vet jag, att den dag, da saeden mejas, inte aer mindre att
faegna sig at aen saningsdagen. Fordom var jag vidskeplig, men hur skulle
jag kunna frukta att doe? Har jag inte redan doett oraekneliga ganger under
mitt langa liv? Har jag inte doett var kvaell, naer jag somnat och foerlorat
mig i dunkla foernimmelser och syner? Jag har ingenting kvar av vad jag
hade som ung, varken min hud eller mitt gula har eller mitt sinne. Det,
som var min glaedje da, aer det inte nu. Jag var da en maenniska, som laenge
sedan aer borta och som skulle saetta sig bredvid mig som en fientlig
fraemling, om hon kom tillbaka. Jag kan inte hysa stoerre fruktan foer att
vaenda mig om och ga bort fran den maenniska, som jag aer just nu. Daerfoer
finner jag med glaedje, att det oegonblick nu aer inne, da jag boer rista
mig i broestet, som jag vet att maennen i min slaekt gjort foere mig. Haemta
hit allt det, som jag behoever, och naer blodet aer foerrunnet och jag har
blivit stilla, skola ni saetta mig i hoegen.

De blevo icke foerundrade, ty de hade redan manga ganger sport varann,
varfoer han framhaerdade att leva. Utan att saerskilt bradska, men utan att
heller tveka, togo de daerfoer en tennskal och fyllde den med vatten. Den
staellde de framfoer honom pa en baenk, som de makade in mellan hans knaen,
sa att den blev staende under broestet. Bredvid skalen lade de ett
handklaede och den stenkniv, som i hans yngre dagar blivit nyttjad vid
offring.

Nagra av kvinnorna gingo bort foer att haemta in aengsblommor och friskt
hoe. De andra hjaelpte honom att v