trevade pa sitt broest under vargskinnen.

--Kom hit, Folke, sade han. Du far hjaelpa mig. Jag har blivit sa
lamhaent. Haer pa broestet har jag nyckeln. Har du nu hittat den? Du skall
ga till den mellersta kistan och plocka fram fat och baegare, sa att det
blir dukat foer sa hoega gaester efter deras stand. Finns det nagot mungott
i huset, traelar? Vad aer det ni saega? Pasta ni, att det inte haer har
funnits nagot mungott att dricka pa tio ar? Da maste det vael vara sa.
Saett da atminstone fram mjoelk och broed och det, som finns.

Jarlen tog nyckeln och gick bort och oeppnade kistan. Det knaeppte och
gnisslade i lasen, och det dundrade naer jaernbommarna foello i marken.
Folke Filbyter makade sig pa haerdkanten at den sidan, daer kistan stod,
och hans oegon slaeppte ej soenerna. Ingemund och Hallsten hjaelpte jarlen
att halla i locket. Da det slutligen blev upplyft, haepnade de alla tre.

--Sa manga hopade skatter vaentade jag mig aenda inte, sade jarlen och
saenkte roesten till en viskning, men Folke Filbyter skulle i den stunden
kunnat hoera ett sandkorn falla. Nu syns det, att vi nog kunde fa rad att
giva Ulvssoenerna den botpenning foer gamla ofoerraetter, som de begaerde
nyss vid broellopet. Men de aero ju min mors broeder och ha latit doepa sig
och komma att bli oss goda bundsfoervanter, om vi aero mana om deras
vaenskap. Lat oss daerfoer hellre giva dem hela Folketuna, sa blir det
deras utgard och rakar snart med alla sina moerka haendelser i gloemska.
Visserligen aer lagen emot all avyttring av aervd faedernejord, men jag far
tala med Inge. Det blir baest foer oss, och de ma gaerna giva garden ett
nytt namn.

Ingemund lade sig ned pa knae foer att baettre kunna genomforska innehallet
i kistan. Den var fylld med paerlor av baernsten, karneol, bergkristall,
jaspis, guld och silver. Han maste maka dem at sidan foer att komma ned
till de stora kaerlen pa botten. Daer hittade han till och med ett belaete
av Kristmodern i ett tabernakel av guld. Han svarade jarlen i samma
lagmaelda ton:

--Jag fruktar, att foer var egen skull fa vi aendock taga ett djupt grepp
i kistan, naer den gamle kommer i hoegen. Han var ju i alla fall var far,
och det hjaelper inte, jarl, vi fa bygga en kyrka till foersoning foer hans
minne. Far jag rada, skall den sta daer nere pa kullen, som getherdarna i
min barndom kallade Bjaellerbo eller Bjaellbo. Daer aer det redan ihopbragt
en maengd sten. Av silvret kunna vi gjuta en praektig bjae