hade
begynt.

--Du fragar! Visste jag bara sjaelv svaret, sade han slutligen. Tror du
pa mig? Ni ha smaningom alla blivit sa olika mot foerr. Sa fort jag
kommer in, boerja ni att viska.

--Foerbehallsam man gar alltid bland nyfikna.

--Foerbehallsam man har tid att taenka, och jag vill fostra bade mig sjaelv
och mina maen till sanna riddare.

--De aedlaste livsmal kan du haenga upp foer dig med lika stadig arm som en
annan sin skoeld pa vaeggen. Ingen talar sa gaerna aedelt som du. Var du
hittar en fackla, saetter du upp den i ett hoegt skaft och saeger till dina
vaenner: Kom och se, kan nagon lysa sig med en statligare fackla!... Men
aer du redan troett pa att tala med mig? Varfoer laegger du dig i klaederna?
Vill du, att jag skall ga?

--Ja Jag aer troett, Algot Brynjulvsson, och jag vill sova.

Algot Brynjulvsson staellde lyktan pa bordet och stack boken under armen.

--Eftersom du vill bli ensam, bjuder jag en god natt. Naer vi komma
tillbaka, jag och de andra, skola vi ga tyst. En segrare har raett att
droemma ostoerda droemmar.

--Inte ens han tror laengre pa mig! taenkte Magnus, da den sluge lagmannen
hade gatt.

Han kastade sig i baenkladan och staellde svaerdet mot kanten.

Naer han hade legat en stund med sina tankar, raspade det sakta pa
doerrtraet. Det laet som en hund. Magnus teg, fast utan att taga sina oegon
fran doerren.

Den oeppnades helt litet och foersiktigt, sa att den icke skulle knarra.
En hand straecktes in i lyktskenet som foer att mottaga nagot, och ett
blekt ansikte blev synligt mellan tva tjocka, svarta harflaetor. Det var
Gistre Haerjanson, lekaren.

--Judaspengarna! viskade han. Fort! Nagon kan komma.

Magnus roerde sig icke ur flaecken. Da straeckte lekaren handen aennu laengre
in.

--Inte sant, fragade han, du aer noejd med mig? Jag har gjort min sak bra?
Baettre hingst hade ingen kunnat skaffa dig. Men sa fick jag ocksa soeka
fem hela veckor. Och det gjorde ont i ryggen att sedan oupphoerligt krypa
in i stallet genom goedselluckan foer att smussla undan havren fran
Valdemars haest och laegga den foer din. Med ett sadant djur kunde du ha
ridit omkull stenstolpar.

--Usling! gnisslade Magnus mellan taenderna, men roesten vid doerren
fortsatte att skrika fram sin viskning.

--Och kvinnorna, herre, sa de skrattade nyss! Jag menar ammorna och
kvinnorna av folket. Och nagra av de foernaema. Alla de daer, som annars
brukade rycka pa axlarna at den fula junker Mans. Nu tyck