ning.

--Haedanefter skall allt skrivas upp, sade han och laet fingret loepa
utefter raderna, som hade han framat i tankarna sett tusenvis
fullskrivna rullar lastas pa hyllor och i valv. Palaegger jag mig ett
aembete, blir jag ocksa straeng i mina plikter.

Drottningen trummade pa bordshoernet.

--Var fraende foergar sig.

--Foer Guds barmhaertighets skull! avbroet Valdemar. Skriv bara, skriv:
tillfaelligtvis foerkommet. Aer det skrivet, lagman Algot?

--Tillfaelligtvis aer ett langt ord, konung, och rullar inte oever
pergamentet, svarade lagmannen. Men nu aer det skrivet. Hornet Manegarm.
Tillfaelligtvis foerkommet. Vaerde en oertug eller fyra alnar vadmal.

En ung dominikanermunk fran Skenninge, som knaeboejde vid baren, reste sig
och gick sakta fram oever golvet. Det var hertigens biktfader Martinus.
Han tog upp ett brev, som lag nedfallet bredvid drottningens stol, och
raeckte det at Valdemar.

Konungen vecklade upp det och oegnade foerst likgiltigt pa underskriften,
men sedan blev han vit som laerft.

--Ett hemligt brev fran en dansk riddare till Sofia! stammade han. Och
han kallar henne kaeraste vaen!

Munken foersoekte att uppfanga en blick fran Magnus, men hertigen sag
envist pa bordsskivan. Da drog Martinus ned huvan oever sitt bleka
ansikte och atervaende till sin plats framfoer den doede.

Drottningen kaende foerskraeckt i sin rocksaeck, ur vilken brevet nyss hade
halkat ut vid hennes vreda roerelser. Da hon maerkte, att den var tom,
goemde hon ansiktet hos systern.

--Haer i rummet boer talas sakta, sade hertigen med en handroerelse mot
den hoeljda baren. Betaenk, broder, att min fraenka inte kaende dig, da hon
foerdes hit, och att en oskyldig ungdomsvaenskap kan laemna sar. Mot det
finns intet lagord.

Valdemar grep sig om pannan och gick haeftigt fram och ater genom rummet.
Ibland stannade han vid baren, ibland framfoer ett av de brinnande
vaxljusen, och roesten blev vild och oigenkaennelig.

--Det aer da daerfoer hon har spunnit in mig i sa mycken fridsam vaenskap
utan gloed! Pa allt blir jag bedragen, pa lycka, pa makt... och det under
smekningar. Det aer mitt folkungaarv. Skriv siffror, hertig, och tala
inte om maenniskor. Vad vet du om dem? Du har inte blod i laepparna... Nu
kaenner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagarden. Styr
om, att det snart blir gravoel. Den kvava lukten haer i rummet! Hur vael
jag minns den fran kyrkorna och boendernas loevade likbodar. Lik och