esan avskuren. Alla de lemlaestade stackarna hade nagon stympning
att visa honom och beraetta om, och nagra stroedde jord pa sitt huvud.

--Har du ingen hjaelp ocksa foer oss? klagade de. Ser du, vi stroe mull
oever vara hjaessor. Vi veta, att vi aero stora syndare. Vi aero inte mer aen
maenniskor.

--Ni skola inte goera honom illa! ropade de sma vallkullorna och ryckte
nyfiket i den paelskantade moessan eller traedde fingrarna genom hans lena
har. Den ena kysste honom pa kinderna och slutligen pa munnen.

--Han ser ju ut som en liten fatburspiga, som lever pa lingon och mjoelk,
sade hon. Och hur skall han kunna springa hednadansen med oss kring
paskelden i sa mjuka sockor? De klampa ju inte.

Han lyftes i traengseln, sa att han icke laengre kaende marken under
foetterna. Lekaren tog fast om hans hand och boejde ut fingrarna och hoell
dem mot korset, som han hade slaeppt.

--Du skall alltid vara med oss, ropade den vaeldiga staemman. Och du
skall bryta soender kedjorna. Du skall alltid trampa pa dem. Du skall
trotsa. Svaerj, att du goer det, svaerj vid korsskatan, vid Djaevulen,
svaerj, svaerj!

--Jag vill er ju alla sa vael, viskade Valdemar foerskraemt och knappast
hoerbart. Men sa blaenkte det till i hans oegon.

--Ja, jag skall alltid trampa pa kedjorna, sade han.

Da kom skaran ater i roerelse och drog honom under hoegt jubel med sig
utat faeltet. Algot Brynjulvsson sprang fram ur sitt goemsle och ropade,
att ingen ostraffat finge roera ens vid klaederna pa en kronad konung. Och
med laerda ord soekte han foerklara, att jarlen icke radde foer lagar, som
voro aeldre aen han och som de besutna boenderna blivit ivrigast att halla.
Men ohoerd traengdes han tillbaka igen mot kyrkvaeggen och stod daer med
Magnus under kappan som en fagel med sin unge under vingen.

Sa snart Valdemar maerkte sig fri, fick han ater faerg i kinderna, och
foerskraeckelsen vek lika hastigt som den kommit. Det var den foersta
gangen i livet som han fann sig obevakad, och han kaende, att dessa
stackare i grund och hjaerta voro lika stora barn som han sjaelv. Korset
med paskskatan svaengdes nu av andra. Han fattade den vallkulla om livet,
som hade kysst honom, och dansade med henne framat oever akerstubben.

Medan detta pagick, voro stalldraengarna sysselsatta med att laegga alla
vagnsskaklor i kors. Uppe i tornkoeket slaeckte smapigorna elden och lade
rakor och kvastar i kors, sa att de icke sjaelva under soemnen skulle
kunna saetta si