rig kan svara nej.

Bergmaestaren ryckte till, naer han hoerde "min broder". Smaningom, fast i
boerjan villradigt, gled luvan ned framfoer foerskinnet, som var bundet
utanpa paelsen.

Bakom gossen stod en man med den langa, fasta vaestgoetamunnen viljefast
sammanknipen. Han var icke obekant foer nagon, den sluge lagman Algot
Brynjulvsson, som var laermaestaren Bjoern Naevs medhjaelpare och undervisade
jarlasoenerna i lag och raett. Ibland hade han haelsat pa vid Stalberget
foer att granska raekenskaperna.

--Du talar klokt, Magnus, bekraeftade han och lade bakifran sin hand
smeksamt pa gossens huvud. Valdemar aer ett trohjaertat barn, som vill
alla vael, men tva ting har jag aldrig lyckats att laera honom. Det aer att
lyda och att saega nej. Du, Magnus, du aer min flitigaste och baesta
discipulus, och det aer bara pa dig jag kan lita.

--Men hur har da Valdemar sluppit ut i skogen? Har han da inga
lekbroeder, som vakta pa honom? fragade herr Svantepolk och satte den
bara foten i snoen.

--Lekbroeder?--Algot Brynjulvsson vaende sig om och pekade pa nagra andra
barn, som stodo bakom honom.--Haer ser du den lille Tyrgils Knutsson, som
aldrig kan ljuga och aldrig slar ett djur. Haer har du min son Karl, som
aer sa galen, att om du toge huvudet av honom, skulle han aenda fortsaetta
att dansa som en nackad kyckling. Och haer star min Folke, som vill vara
med om alla upptag, men inte toers. De voro troetta efter resan hit, och
jag lade dem i nedersta tornkammaren. Pa junker Magnus litade jag mest.

--Men ocksa han kunde sova.

--Och det tungt. Naer han vaknade, var Valdemar bortsmugen. Nagra av
vakterna hade sett honom lekande ga utat akrarna, men de vagade ju inte
ropa efter honom.

--Sa aer det inte annat, fortsatte herr Svantepolk och korsade sig till
tack foer lycklig hemkomst, aen att du, bergmaestare, fort gar upp i tornet
till herrskapet och rader efter foerstand. I en sadan haer fraga har en
gammal skogsman som du rikare erfarenheter aen nagon av oss. Daer inne
till hoeger i kyrkan hittar du trappan.

Men Magnus grep bergmaestaren hart i armen.

--Du far bara inte beraetta, att det aer Valdemar som smugit sig bort,
stammade han med stigande aengslan. En sadan olydnad skulle bli hart
straffad pa langfredagsmorgonen. Aennu veta de ingenting daer uppe. Latsas
da hellre, att det aer nagon annan. Saeg da hellre, att det aer jag.

Algot Brynjulvsson klappade gossen igen pa huvudet med en laerares
stolthet.

--