en
runda nacken och mumlade mellan laepparna:

--Jag aer den stoersta loegnaren i jarlagarden.

5.

I den kungliga sovstugan hade vaxljusen blivit taenda, och de braenda
kryddorna spridde en soevande doft. Den toemda pasen lag aennu kvar i
enriset nedanfoer haerden. Hastigt och ooeverlagt gick Jutta fram till
Valdemar. Alltid var hon i haenryckning oever nagot, antingen det var
kvaellssangen fran ett kloster eller hornsmattret fran en ryttarskara.
Hon var en straeng, pa vilken var vind spelade. Vagglittret kring de
danska oearna hade stannat i hennes ljusa oegon, och allt vackert, en sten
i en ring eller ett blomsterklaett altare, lockade henne att stanna och
beundra. Hennes spaeda lilla varelse kunde hela timmen goemma sig pa knae
under nunnesloejan, men naesta timme stod hon lika oroerlig med sloejan i
handen och lyddes till en lekares kaerleksvisa.

--Haer talas om ridderlighet, jublade hon. Valdemar, det aer du, Valdemar,
som i dag aer den ridderlige.

--Ja, troesta honom du, oskyldiga barn, sade drottningen, som satt pa
saengkanten. Hon var lik den yngre systern och vacker som hon, men mycket
stor och stark med kullriga och utstaende oegon.--Ga ut med honom i
svalgangen och lek, sa att jag far laegga mig. Ser du, hur jarlens alla
fem fingrar aennu synas pa kinden... Varifran fa vi kvinnor vara aningar?
Sjaelv kan jag inte foerklara det, men bara Magnus kommer in i rummet,
kaenner jag, hur var liten sena boerjar sticka och rycka. Och aenda aer han
alltid sa hoevisk mot mig, sa talmodig och undfallande. Men jag tror inte
pa honom. A, jag aer doedstroett. Giv mig ett horn oel.

Hon var alltid toerstig, och smataernorna sprungo ned i brygghuset och
kommo tillbaka med ett vaeldigt och droppande horn.

Valdemar hade redan kastat av sig dagens foeroedmjukelser med nagra
sorgloesa axelryckningar och hjaelpte henne att halla om hornet.

--Det var skoent, sade hon och stroek sig oever den feta och vita halsen.
Jag var sa torr pa tungan efter allt dammet fran haestarna... Han tog sa
hart i dig, naer han skulle hjaelpa dig upp. Jag sag det.

--Han aer alltid sa hardhaent, kaeraste. Det var han redan som barn. Skulle
han smeka en haest eller hund, genast skrek den och blev raedd. Na, han aer
hardhaent ocksa i tankarna, naer han roer vid andra ting. Han slar pa
maenniskohjaertan med slaegga som en smed.

--Kan du inte goera honom mildare, Valdemar?

--Nej, nej, lat honom vara som han aer. Varfoer tvinga och m