och folkungatraedet oeverskyggade nu hela landet. Knut den
heliges, Harald Gilles och Sverkrarnas och Erikarnas aetteskoeldar haengde
pa grenarna som eroevrade segertecken. Herrar och menighet lyddes omkring
stammen med hopp eller foerskraeckelse till vart sus i loevkronan. Badade
det ont, fanns ingenting levande i landet, som fick sin ro sparad.
Haerskri och haerblasning jagade da boskapen fran betet och raeven fran
lyan. Ax och oerter foertrampades, fiskarna i vattnet sago langa
tjugusessor ro fram oever deras huvud och sjunka och bli staende i
bottendyn. Men aren gingo fort, och det kom andra tider. Harporna
spelade i bjaelbosalen och golvet lag daer sa tjockt taeckt med enris och
oertablad, att tyngsta jaernmaen kunde ga med ljudloesa steg.

Valdemar vaexte upp, och han var den enda av broederna, som hade aervt den
aeldsta aettefadrens ljusa har. Han hade ocksa aervt mycket av hans lugna
godmodighet och hans tycke foer skogsmaen och andra vilda saellar. Han
aelskade sitt rike som en bondeson sitt hemman, och han gick i en droem
och hoerde bara fagelkvitter. Inga boerdor tyngde honom hellre, ty fadren
bestaemde om allt och utfoerde allt och talde inga motsaegelser. Han
haemtade at honom fran Danmark Sofia, den moerdade Erik Plogpennings
dotter. Och som han sjaelv ju var aenkeman, tog han aenkan efter moerdaren
och brodern konung Abel. De bada kvinnorna kysstes med kalla laeppar, men
vana att se galgar och stupstockar pa var backe, spillde de inga
oeverloppsord pa det foerflutna.--Matte han finna mig fager!--Det var
Sofias enda tanke, da hon red Valdemar till moetes. Och han fann henne
ocksa ganska frid och var glad at att fa sitta hemma i frustugan och
icke laengre behoeva aengslas foer andra kvinnors skull.

Valdemar flyttade kring pa olika gardar allt efter olika arstider, men
jarlen trivdes baest pa sitt Bjaelbo. Han var dock man, att allt skulle
staellas efter utlaendsk hovsed, och naer han kom pa gaestning, mangdubblade
Valdemar prakten foer att behaga honom. Jarlen satt da vid hans vaenstra
sida och bar ocksa en guldkrona liksom han, fast oansenligare och laegre.
Ju fler faten buros in och ju stoltare harporna spelade, dess noejdare
ljusnade den fruktades panna. De yviga harlockarna hade ater vuxit fram
vid hans tinningar och foerblevo alltid lika svarta, trots hans hoega
alder, och hans glaettighet var lika brusande. Men den var drucken ur ett
annat vin aen det, som tappas pa fat, ur segerlyckans och maktens