de seniga
lemmarna med sitt tjocka och grova tyg utan prydnader, endast till foer
att vaerma. Han stoedde tummarna i det tarvliga laederbaeltet, och den harda
straengheten foersvann stundvis fran ansiktet, men aldrig allvaret.

--Var det haer vid vaeggen han hungrade ihjael, min foersta vaelgoerare--foer
maenniskornas storhets skull! Haer kan jag aennu laesa hans anteckningar, om
hur han prisar oraettvisan och sitt eget oede.

--Han var den sista tiden fran sina sinnen, viskade traelarna.

--Nej, han var baettre vid sina sinnen aen nagon av oss.

--Kanske skulle vi om oraettvisan kunna skriva aennu en rad pa Folketunas
vaegg, sade Hallsten, men jarlen hoerde honom icke.

--Aer det da haer jag blev foedd, sade han, haer i denna sotiga och oedsliga
sal? Var det daer i vran min mor lag pa halmen och dog? Jag tillstar, att
allt haer inte aer som jag vaentat. Ibland droemde jag nog om ett soligare
och stoltare faedernehem. Jag kunde taenka mig sa mycket fagert den tid,
da jag ingenting visste. Hur kan inte den droemma, som ingen toers svara,
att han bedrar sig. Hur kan han inte just i det ogenomtraengliga se allt,
vad han oenskar: skoeldbehaengda hoegsaetesstolpar och aedla och lyckliga
kvinnor kring en vagga. Ofta foerestaellde jag mig, att min mor var en
stupad hoevdings unga husfreyja, som pa sin flykt hade goemt mig under en
buske i skogen. Jag trodde mig se, hur den barmhaertige predikaren daer
hittade mig och doepte mig oever kaellan till ett liv i moeda. Ett
hittebarn, ropade det i mitt broest, ett barn utan foeraeldrar, det har
endast dig till far, du allsvaldige ovan tiden. Och du skall laera mig
att foera ditt baner. Nu har du oedmjukat mig men inte boejt mig, ty
framfoer mig ligger en ljus vaeg. Och alltjaemt gar den uppat.

Han sag sig omkring pa de kala vaeggarna, daer dammet gjort spindelvaevarna
sa taeta, att de liknade haengande flaedermoess, och pa golvet, daer
hoensflocken utan uppehall sprang runt mellan traelarnas foetter. Men han
gjorde sig blind, sa att han snart knappt icke sag nagonting annat aen
sin egen lysande framtidsvaeg, och hans ord blevo allt fler och allt
stoltare.

Hallsten var den ende, som hela tiden droejde bredvid den gamle, och han
satte sig hos honom pa haerdkanten.

--Du skall se pa vara vapenskjortor, far, sade han. Det kristna korset
aer insytt pa broestet. Daerifran stroemmar kraft. Lang stund ha vi heller
inte tid att stanna hos dig. Blot-Sven har en son, och hedning aer ha