ymrade honom heller icke det ringaste att ha haft ett sa
enfaldigt vittne.

--Tag haer hela torsbocken, karl, och stoppa den under foerskinnet,
gycklade han och foell in i samma brusande och foerbryllande munterhet som
nyss. Ga sa ned och staell upp dina maen och lat dem svaerja huseden. Aer du
aenda inte noejd? Har du aenda nagot pa hjaertat?

Bergmaestaren lag aennu som en hopfallen saeck och hade icke foerstatt
mycket av det, som blivit sagt. Men hela tiden hade han grubblat pa, hur
han skulle staella sina ord foer att komma fram med sitt viktigaste
aerende. Det foervanade honom sjaelv, att han, som i sin bygd alltid gaellt
foer att vara sa fritalig och rak, under en enda timme pa Bjaelbo redan
hade laert sig att ljuga och krypa.

--Jo, kaera jarl, foersoekte han att boerja och tog mod till sig. Det aer en
smadraeng daer nere, som smugit sig ut i skogen och kanske blivit
borttagen.

--Ett russin mindre pa fatet bryter inte ett gaestabud.

--Det ma vara sant, men antingen han nu aer tagen av dvaergarna eller han
gatt vilse, kunde han bli raeddad, om vi ringa i klockan.

--Pa skaertorsdagsafton?

--Det aer livsstraff att da roera klockan. Jag vet det, kaera husbonde.

Jarlen sloet det ena oegat och nickade at honom.

--Jag skall laera dig att nyttja list, min goda bergsman. Locka ett
oskyldigt barn att ringa! Foer ett barn finns det inte nagot hoegre straff
aen sju par ris pa langfredagsmorgonen i staellet foer ett. Och det far det
tala.

Bergmaestaren skakade pa huvudet, men jarlen vaende honom ryggen, och han
foerstod, att det icke loenade fresta lyckan tva ganger. Daerfoer makade han
sig baklaenges ut i yttre kammaren. Foerst daer steg han upp och raetade pa
sin vaerkande rygg.

Naer han kom ned, stod Magnus nyfiken och vaentande med de andra i lae
utmed kyrkvaeggen. En av de sma Algotssoenerna hoell en fackla, ifall det
skulle bli jarlaloefte pa att nagon fick braenna av halmen, som var bunden
om klockklaeppen. Klockan haengde i den laga stapeln framfoer dem, och
solen hade redan saenkt sig aenda ned i skogshultet.

Roeken fran facklan sotade en lang strimma pa kyrkvaeggen. Men laengre upp
kastades den at sidorna, sa att ett hoegt svart kors uppskildrades av
sotet.

--Se daer tecknet, varnade bergmaestaren och alla bugade och korsade sig,
paskens heliga tecken! Ve i livet, ve i skaerselden, den man, som i afton
roer klockan. Det kan endast ett menloest barn, ty ett sadant hoer
himmelriket till och k