att lata baera bort saeckarna, och de blevo staende
bakom hasselbuskarna vid sidan. Det gjorde, att de i stor maengd samlade
flugorna, som fortfarande kaende lukten men icke laengre kunde saetta sig
pa kropparna, i staellet med foerdubblad envishet slogo ned pa allt, som
kom i naerheten. Som vinden lag bortat, maerkte herr Svantepolk dock
ingenting i boerjan utan klaedde sig lugnt i sin praektiga rustning och
faeste som alltid pa ringhuvan den linnelapp, som hade tillhoert hans
hjaertas fru.

Ett rep blev uppspaent kring raennarbanan, och aentligen kallade de foersta
hornstoetarna askadarna till samling. Jarlen kom med glaettig och het
faerg pa pannan och bar framfoer sig pa bada haenderna ett langt isgratt
svaerd.

--Hoeren mig! ropade han till de foersamlade. Fran Holmgers grav i Sko har
jag latit haemta det heliga svaerdet Grane. Det aer en saegen, att om nagon,
som inte har rent samvete, foer det svaerdet, skall det falna ned till vit
aska, eller ocksa skall han sjaelv doe. Det svaerdet utlovar jag i dag som
segerpris.

Han satte sig pa traebaenken, och till hoeger hade han sin sonhustru Sofia.
Hon var fyllig och skoen och det rika gula haret bredde sig oever
skuldrorna som ett tungt dok. Pa andra sidan kom Jutta, hennes yngre
syster, som nyss faerdats den langa vaegen genom skogar och moras endast
av laengtan efter att fa traeffa henne. Hon gick med huvudet litet
framatstraeckt, som hade de tindrande oegonen soekt nagot langt borta. Fast
hon aennu icke var nunna, hade hon redan anlagt klosterdraekt, och den
spensliga gestalten hoeljdes i sloejan. Men pa foetterna hade hon
vaerldsliga skor, fullsatta med sma gnistrande aedelstenar. Valdemar satt
henne naermast, och pa pallen framfoer sutto hans yngsta broeder, den tysta
Erik och den runda Bengt, som redan var klaedd i kyrkligt svart. Jarlen
hade nu naestan alla de sina omkring sig. Han saknade blott den dotter,
som han hade bortgivit at den norska konungens son, och junker Magnus,
som var pa Nykoepingshus och som han foergaeves hade vaentat med de andra.
Det graemde honom, men han gissade pa de daliga hoestvaegarna och ville
icke foerrada sin svaghet foer honom genom att foer hans skull uppskjuta
kaempaleken.

Den oevriga baenken, som straeckte sig utefter hela banans laengd, blev
smaningom fullsatt med Folkungar. Det tog tid, ty folkungagangen var
langsam och hoegtidlig, fast aldrig med blicken uppat utan at sidan och
bakat. De svarthariga hade stora krokiga n