g graensle pa dem och fara pa haexritt.--Se, se! ropade de
till med ett anskri och pekade pa de gula molntapparna. Nordanskogs
bland fjaellen ha de gloemt att binda klockorna. Det aer haexorna, som rida
pa de flygande klockorna!

De stodo darrande hand i hand med vidoeppna oegon.

I inre kammaren hoell Birger jarl pa att klaeda sig i brynjetyget foer att
bryta upp. Da och da stannade han vid gluggen och mumlade om uraldriga
sedvaenjor, som kyrkan icke radde pa och som han icke vagade trotsa,
allra minst under en sadan upprorstid. Ett folk bestod icke bara av
maenniskor utan ocksa av maenniskor med djurhuvud, och nagon gang behoevde
man rasa och ropa.--Jag aer glad, sade han, att atminstone mina egna
soener ligga och sova nere i tornkammaren pa vardera sidan om sin
laeromaestare med det faerskskurna paskriset pa vaeggen.

Naer han blev faerdig, tog han modren under armbagarna och foerde henne
framfoer sig till trappan. Daer lyfte han henne pa armen och bar henne upp
pa det flata torntaket, och det var icke nagon tung boerda.

Vakterna skyndade sig att vika at sidan, och det bla jarlabaneret, som
med sitt folkungalejon oever tre snedbalkar hela dagen varit hoejt, slog
och piskade i vinden. Nedifran steg ett oredigt mummel. Det var de aeldre
och foerstandigare bergsmaennen, som staellt upp sig och svuro huseden.
Manga av menigheten skyndade ocksa till, naer de upptaeckte det maektiga
husbondfolket pa tornet.

Jarlen sag med vaelbehag och stolthet oever sina aegor, de fetaste och
boerdigaste i landet. At alla sidor bredde sig i vinterskymningen de
kulliga oestgoetafaelten, daer rika skoerdar groenskade under skaren. Pa Folke
Filbyters hoeg brann paskelden, och bockhornen och de smaellande
traesulorna hoerdes lang vaeg. Korset stod mitt i lagorna, och naer
bullerstenarna, som voro inlagda i balet, rullade utfoer sluttningen, da
dundrade det i hoegen.

Jarlen satte Ingrid Ulva pa tornkransen, men behoell armen om hennes liv.
Hon boejde sig ut oever menigheten och hoell upp Valdemars lilla laetta
skoeld.

--Se haer, vad jarlen laemnar i mitt foervar! ropade hon sa pass hoegt, som
hon aennu foermadde. Det aer er konungs skoeld, ett barns skoeld, blank och
skinande utan flaeck. Klar morgon lovar stor dag. Matte folkungadygd en
gang bli ett ordstaev i Norden!

4.

Ingrid Ulva blev doed, och jarlen foergjorde sina fiender. Det froe, som
asagudarna i sitt vaeldes afton hade lagt i jorden, fyllde sin
bestaemmelse,