ika isaer skjortan fran broestet, men
under det att de redan hoello pa med detta ropade en av traelarna:

--Du hinner inte att nu rista dig, husbonde, utan du far skjuta upp
aennu en stund. Vi kunna ju aenda inte taga mot sadana doepta herrar med
blot. Hornblasarna hoeras redan bakom ekarna. Skynda er, kvinnor, att
knyta ihop skjortan och taecka oever skalen!

Kvinnorna kastade da stenkniven i vattnet och hoeljde oever skalen och
flyttade den litet at sidan. Det var ocksa snar tid, ty kungsmaennen redo
pa i full fart, och vad det led fyllde de hela aengen utanfoer grinden.
Hornblasarna spelade, och det var sa mycket tofsar och kulor pa alla
betsel, att det sag ut som om en svaerm av granna flygfaen surrat kring
vart haesthuvud.

Pa en mjoelkvit gangare med roett betsel och roedmalade hovar satt Ulva i
brudelin, och ett stycke bakom henne bars ett hoegt traekors med Kristi
belaete. Vid stangen haengde ett avhugget huvud, och fast det var gult och
gapande, kunde vem som helst kaenna igen, att det var Aelg Klubbehoevdings.
Foerskraemda sprungo traelarna om varann och ville bomma doerren, men en av
ryttarna var dem i haelarna och tryckte upp den. Naera att falla pa sina
silversporrar stormade han aenda fram till haerden, och lockarna dansade
om hans glaettiga ansikte.

--Ni traelar daer, vi aero vaenner och inga fiender! ropade han ystert och
skrattade. Jag aer Hallsten Folkesson! Finns det ingen bland er, som
laengre kaenner igen mig? Och haer kommer Ingemund, den starke kaempen i
Kristo, och haer Folke, konungens jarl. At sidan foer honom, sa att ni
inte snudda vid hans klaeder. Staell er utefter vaeggarna med armarna i
kors oever broestet! Sa sta traelar infoer tignarmaen. Men hur ha ni vardat
och omhuldat var far, ni, som han klaedde och foedde? Haer sitter han halvt
barfota och i lumpor. Aldrig visste vi, att han hade det sa svart. Kan
du foerlata oss, far, att vi droejt sa laenge?

Hallstens bla oegon fylldes av tarar, och han letade fram faderns
hoptorkade haender under den skabbiga paelsen. Han gjorde vald pa sig, och
fast det bar honom emot, kysste han dem flera ganger. Naer jarlen och
Ingemund sago det, boejde de sig ocksa och gjorde som han.

--Vi foerstodo inte, att han oenskade det annorlunda, svarade traelarna
skamsna. Och nyckeln till kistorna har han aldrig slaeppt ifran sig, utan
den baer han inpa kroppen.

--Da skola ni nu fa laera annat, sade jarlen. Nu aer Blot-Svens foelje
innebraent och han sjae